Missbruka sin faders namn
Jag vet inte hur många av er som har barn. Jag vet inte hur gamla de barnen i så fall är.
Men en ganska intressant språklig twist som sker med jordens rookies när de ska lära sig prata är att de lägger sig till med en alldeles extraordinärt hänsynslös segregering av initialkonsonanter. “Bil” blir “il”. “Fågel” blir “ågel”. “Vovve” blir “ovve”. Och så där håller det på.
Man lär sig tids nog att stå emot impulsen att vråla “men FÅGEL HETER DET FÖR HELVETE!” varje gång det händer.
Man är en uppmuntrande och positivt förstärkande förälder. Man bryr sig. Engagerar sig. Finns där.
Har tålamod.
Ni vet hur det är.
Så.
När man då har betalat hundratals kronor av sin hårt förvärvade inkomst (eller, ja, ni vet, av min frus hårt förvärvade inkomst i alla fall, men nu håller vi oss till saken här) bara för att kunna ta med sin familj in på en djurpark en semesterdag i augusti. (Bara för att man kanske vill göra något roligt TILLSAMMANS hela FAMILJEN någon gång liksom!). När man har köat och trängts och stångats med tyskar i sombrero och ryssar i midjeväska. Betalat 55 spänn för en korv med bröd. Trampat i något som kan ha varit en vattenpöl men som befann sig komprometterande nära elefantinhägnaden. (För att man kanske vill UMGÅS lite med personerna man ÄLSKAR!!!)
Och ens son, ens egen avkomma av kött och blod, då väljer just d-e-t tillfället att (med all den självgodhet som bara en tvååring som pekar på något och berättar exakt vad han ser kan uppbåda) demonstrera hur han valt ut ett enda ord i hela det svenska språket att inplacera en e-x-t-r-a initialkonsonant i.
Och därför pekar på en apa, vänder sig mot den församlade hopen främlingar bakom sig, pekar nöjt på apan igen, och högt och ljudligt ropar "papa!".
Och han, av alla de tre dussin apor som han just då hade kunnat välja att peka på, har valt ut den som just då sitter och bajsar.
Och han sedan bara så att ingen missade det första gången, glatt pekar igen på det artexemplar som alltså vid nämnda tillfälle i ordets verkligt bokstavliga bemärkelse går apeshit, och upprepar lite snabbare: "PAPA!!!".
Då kanske man i egenskap av barnets livgivare, beskyddare och försörjare ändå har förtjänat rätten att säga att nu skiter jag faktiskt i det här och går och dricker öl istället.
Det tycker jag faktiskt.
Oavsett hur mycket hans mamma skrattar.
