icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 16 januari 2013 20.20

Något om en film

Hej, hörrni.

Det är jag igen.

Ni är ett par stycken som följer den här bloggen numera. Några av er har tittat in ganska nyligen och några av er har varit med ändå sedan vi sparkade igång det här projektet för tre-fyra år sen eller vad det nu var, på andra platser på internettet än den här. Jag tror att vi är rätt överens numera om att det här inte är ett riktigt jobb, och jag hoppas att ni vet att jag vet det. Innan jag gjorde det här körde jag truck och sanerade getingbon och tryckte väggalmanackor och diskade tallrikar, nu får jag sitta och skriva grejer hela dagarna, och det är helt och hållet beroende på att ni fortsätter dyka upp här och tar del av dumheterna. Att få försörja sig på att skriva är en stor välsignelse och en högst märklig sysselsättning, och jag älskar den verkligen uppriktigt och reservationslöst. Jag älskar den mer än jag älskar Manchester United och andra säsongen av Vita Huset och bacon. ”Fredrik, du hyser en gränslös kärlek till det svenska språket som tyvärr inte alltid är besvarad”, som en god vän så elokvent brukar sammanfatta det.

Jag ville bara nämna för er nu som allra hastigast att jag är förbannat glad för att ni i alla fall låter mig försöka.

Förra året gav jag, som den riktigt uppmärksamme bloggläsaren eventuellt la märke till att jag nämnde i förbifarten tre-fyrahundratusen gånger eller så, ut min första roman. Den heter ”En man som heter Ove”. Jag tror inte att förlaget hade vågat chansa riktigt lika hårt på en skånsk kille med keps som åt upp alla deras wienerbröd på alla möten om det inte hade varit för att några tusen av er stod här varje vecka och intygade att jag var okej. Att jag var med er.

Så den där boken är väldigt mycket er förtjänst. Jag hoppas att ni vet det.

Och det är en ypperligt märklig sak att skriva en roman. Det är ingen som riktigt talar om för en hur man gör. Hur lång den ska vara eller vad den ska handla om eller vad man får och inte får göra inom ramarna för den. Och ska vi vara helt ärliga är det rätt sällan jag har en förbannad aning om vad jag pysslar med över huvudet taget rent generellt. När de möblerade om på vår lokala Ica-butik hade jag huvudvärk i flera veckor, det är på den nivån jag jobbar. Så jag gjorde vad jag kunde. Jag hade en karaktär som jag ville berätta en historia om och min svensklärare på gymnasiet lärde mig att allt man kan göra därefter är att berätta den så bra man kan och så underhållande man kan. Tills den är färdig. Och när den var det så släppte jag den och en och annan av er plockade upp den och läste den och den tillhör er nu. Om ni vill ha den.

Det är så historier funkar. Det är därför jag tycker så mycket om dem.

Imorgon förmiddag kommer en grupp synnerligen vänliga och kompetenta människor på produktionsbolaget Tre Vänner skicka ut ett pressmeddelande om att de har förvärvat rättigheterna att göra film av En man som heter Ove. Det är så att säga slutbossen av märklighet att sitta här och säga det till er. Men jag tror att Ove kommer tycka att det är okej. Jag hoppas att ni kommer tycka det också. Människorna på Tre Vänner gillar historier, och på förra mötet bjöd de på champagne och en chokladask stor som ett matsalsbord och ingen blev sur när man åt från det undre lagret.

Och de gör ordentligt kaffe. Jag hade inte kunnat lämna Ove hos någon som inte gör ordentligt kaffe.

Så, ja.

Jag ville väl bara att ni skulle få veta det först.

Och så ville jag säga tack.

Tack hörrni.

Annons

259 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons