Naturligt urval och onaturlig sortering

Jag ska inte säga att jag är en rutinmänniska, men det har nu råkat bli så att jag källsorterar vid ungefär samma tider på kvällarna vid ungefär samma dagar i veckan som en annan man i ungefär samma ålder som jag. Och han verkar vara en rutinmänniska. Inte för att det är något fel med det. Massor av människor är rutinmänniskor. Till exempel bagare och stalkers. Han kan mycket väl vara bagare. Jag dömer ingen.

Men saken är nu den att jag har två barn, så källsortering räknas som egentid för mig nuförtiden. Man är liksom lite mer rädd om den då. Man kanske passar på att lyssna på en podcast eller så. Fundera lite på ost. Såna saker. Så man kanske inte vill bli störd. Man vill kanske få dansa till sin egen musik, så att säga. Och den här killen vid källsorteringen har också barn. Eller jag tror att han har det. Det är inte som att jag har frågat honom, jag är inte en psykiskt sjuk galning som börjar prata med främlingar vid källsorteringen. Jag respekterar normala gränser. Jag passade på att låtsas att jag tappade en grej så att jag kunde kolla ner i hans påsar för att se vad för typ av grejer han slängde medan han tittade åt ett annat håll, som en normal person. Han slängde vällingpaket.

Så vi har det gemensamt.

Och vi har skapat ett litet livsrum för varandra, där nere vid källsorteringen. Vi tittar inte på varandra, vi kommunicerar inte med varandra, vi bara ger varandra space. Jag la märke till att han gärna slänger all sin plast först, så då började jag slänga all min kartong först. Sen roterar jag till metall, varpå han roterar till tidningar, varpå jag roterar till plast och han till färgat glas. Det är ett fungerande ekosystem.

Tills idag.

För idag dök det upp en helt ANNAN jävla människa. På vår källsorteringstid. Och dessutom den värsta sorten, den jävla sorglösa källsorteringsturisttypen som beter sig som om det är första gången i världshistorien han över huvud taget sett en källsorteringsstation. Som när man tar med en kompis som aldrig har varit på en fotbollsmatch till en fotbollsmatch och han blir överentusiastisk och klappar i händerna och skriker "WOOO!" innan matchen ens börjat. En sån människa. På vår källsorteringstid.

Och jag ska inte tjata om min mojo här för min fru säger att folk tycker att det är obehagligt men jag tänker i alla fall säga att man har en jävla MOJO när man källsorterar. Man har en rytm. Man är inne i ett flow. Och när det då dyker upp nån förbaskad joker från ingenstans och börjar sortera sin skit hejvilt utan något som helst system då SABBAR DET MIN MOJO. Där står jag och lever mitt liv och är mitt inne i min ofärgat glas-fas, för man kan vara där jävligt länge när man har små barn och då menar jag inte för att man dricker mer sprit utan för att barnmatsburkar har metallock så först måste man skruva av alla lock och sortera dem i en separat påse och sen måste man slänga alla burkarna i det där jättelilla hålet en och en, och då dyker den här liraren upp och bara "uschäkta!" och liksom tränger sig före och ska kasta i sin flaska. För han har ju bara en. Så det är klart att han inte ska behöva stå och vänta då.

VA!?

Jag tänker inte gå maddafakkin Magdalena Ribbing här men det finns liksom ett sätt att bete sig på. Vi bor inte i djungeln. Vi står väl i kö? Men nä, nä, nä, förstås. För han hade ju bara en flaska. Laissez-faire, bara, leva låta leva och källsortera som om det här är en himla Beatles-låt. Visst. Visst. Men sen visade det sig liksom att han inte bara hade en flaska, för när han hade slängt lite plast och lite metall (motsols, hur som helst bara) då visade det sig att det låg en flaska till därunder. Hoppsan hejsan. "Uschäktauschäkta".

Jag har en mojo.

Jag tycker inte att det är för mycket begärt att vi respekterar varandras mojos.

Det är en hård värld ändå som det är.

Men nä. Nä. Sen slänger han lite kartong. Och en tidning. Och sen hittar han två flaskor till. Men då verkar han liksom skämmas lite för mycket för att uschäkta sig igen, så då ställer han sig lite snett bakom mig och försöker liksom LOBBA dem över mitt huvud och ner i tunnan. Som om jag inte ska märka det. Här står jag och har min egentid och så kommer det här äggplantehuvudet och kastar sin Ica Olivolja som om han försöker vinna cykeln i Lilla Sportspegeln.

Va?

Så nu har jag förklarat det här för min fru.

Som har lovat att hon ska älska mig i nöd och lust och dela mina problem och allt vad det nu är.

Och då suckar hon bara och säger att "det kanske inte är så nyttigt att du sitter ensam hemma och beställer kepsar på internet i tre dagar medan de renoverar kontorshotellet för du behöver verkligen gå ut och träffa riktiga människor ibland också". Vilket är en fullständigt sjuk sak att säga.

Jag går ut med källsorteringen jätteofta. Det är där jag träffar de riktiga människorna.

Och de riktiga människorna sabbade min mojo.