icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 6 maj 2013 23.27

Ner, ner, nerför backen ner

Väldigt sent igår kväll.

Jag: (Ser på min telefon att jag har ett missat samtal från min vän E) Fan!

Min fru: (Vänder sig om i sängen) Vad?

Jag: Jag har ett missat samtal från E!

Min fru: (Himlar med ögonen på det där sättet så att det syns i mörkret) Mmm. Okej, älskling. Men du kanske kan ringa din kompis imorgon och fråga vad han ville.

Jag: Det var förmodligen viktigt.

Min fru: (På det där sättet så att det verkligen låter som att hon inte alls menar det) Säkert.

Jag: Du förstår inte. E ringer nästan aldrig mig. Om det är något skickar han ett sms. Han ringer bara om det är extremt viktigt. Om det har hänt något.

Min fru: Mmm. Men om det verkligen var viktigt hade han nog lämnat ett meddelande.

Jag: Inte om det var extremt viktigt. Om det händer något extremt viktigt så har man inte tid att lämna meddelanden.

Min fru: (På det inte alls uppmuntrande sättet) Men herregud gå och ring honom då. Men sluta prata med mig. Det är mitt i natten!

(Tystnad)

Jag: Han svarar inte.

Min fru: (Svarar inte)

Jag: Tänk om det var viktigt!

Min fru: (Svarar verkligen inte)

(Natt som passerar)

(Morgon som gryr)

(Dag som passerar)

Min fru: (I sängen strax efter att vi lagt oss) Fick du tag på E?

Jag: Ja.

Min fru: Var det så viktigt som du trodde?

Jag: Ja!

Min fru: (För några ögonblick faktiskt uppriktigt orolig) På allvar? Hade det hänt något?

Jag: Jaaa! Alltså grejen var att E satt på bussen igår, du vet där han bor, det är ju en helt sjukt lång gata som går genom hela den delen av stan. Och grejen är ju att hela gatan är en backe. Alltså inte asbrant, men ändå, det är en stadig lutning hela vägen. Och vi har diskuterat det där flera gånger, E och jag, att det är jävligt ovanligt att man ser en så lång backe. Att vi hade sett det som en jävla möjlighet om vi var typ i tolvårsåldern.

Min fru: (Ser lite ut som att hon undrar vad jag pratar om) Vad pratar du om?

Jag: Jo! Men så igår, så satt E på bussen, på väg hem. Och det var jättevarmt ute. Och precis längst ner i backen så stiger det på en helt sjukt tjock unge i tolvårsåldern med en skateboard under armen. Och han sätter sig bredvid E och lyssnar på svinhög musik i lurarna och svettas och käkar Snickers. Och du vet, när han berättar den historian så tänker ju jag det som alla tänker i den situationen: Hur kan en unge som är ute och åker skateboard hela dagarna ändå vara så sjukt tjock?

Min fru: Kommer det här leda någonstans?

Jag: Ja! För vet du vad som händer när bussen stannar vid busshållplatsen allra längst upp i backen?

Min fru: (Suckar lite onödigt djupt om jag får säga det själv) Ungen stiger av och åker skateboard nerför hela backen?

Jag: UNGEN STIGER AV OCH ÅKER SKATEBOARD NERFÖR HELA BACKEN!!!

(Tystnad)

Jag: Tjocka ungar, alltså. De är fan genier.

Min fru: Och det var det här E ringde dig för att berätta igår?

(Aningen längre tystnad)

Jag: Okej. Din vänskapskrets och min vänskapskrets har kanske inte EXAKT samma uppfattning om ”det var viktigt” då.

Annons

2 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons