No further questions

Barn är jävligt svåra. Jag vill bara säga det först av allt. De är sjukt mycket mer komplicerade än man tror. De har liksom en helt egen rationell mental kedja mellan orsak och verkan. Deras hjärnor funkar…annorlunda. Och rent retoriskt är de fan slingriga små rackare. Det tror man inte först, men de är som han den lilla obehagliga i Ally McBeal. Man tror att man är på väg att vinna en diskussion och så bara BAM så har de vänt på skiten med nån helt ologisk fråga som “varför?”.

Du vet hur det är. Jag vet att du innerst inne vet hur det är.

Och. Alltså. En lite opraktisk detalj i det sociala umgänget med andra familjer som man upptäcker först när man själv får familj är att andra människor per automatik börjar förutsätta att man bara för att man själv har fått barn genast har blivit, ja du vet. Bra med barn.

Andras barn.

Oavsett barnens ålder.

Och, jo. Man skulle förstås kunna prata ganska länge om mina lite mer exakta erfarenheter av att försöka kommunicera med andra människors barn och hur det på olika sätt fått olika slags konsekvenser. Men låt oss för en gångs skull göra en lång historia aningen kortare och konstatera att man inte genom någon slags biologisk frikkin magi bara för att man själv har en unge som är två och ett halvt automatiskt har blivit lämplig att ha en längre diskussion med en helt främmande unge som är, säg, fem.

Låt oss bara konstatera det. Det funkar inte så. Det är precis lika olämpligt att låta mig prata med femåringar nu som det var för två och ett halvt år sedan. Och det är precis lika olämpligt att gå ut ur ett rum och lämna mig bakom sig med en hel skvadron av de här små främmande förhörsledarna med deras utvecklade kritiska tänkande och förmåga till följdfrågor och säga "passar du barnen i fem minuter medan vi sätter fram maten är du snäll Fredrik?" som det var för två och ett halvt år sedan.

Precis lika.

Så. Ja du vet.

Om den femåringen om en stund eventuellt springer in i vardagsrummet och börjar vråla fullständigt ursinnigt till sina föräldrar om "VARFÖR FÅR INTE JAG SKAJPA MED TOMTEN!!!???". Och föräldrarna lutar sig framåt, tittar sitt barn vänligt in i ögonen, och viskar "va?". Och ungen liksom skakar i hela kroppen och brölar "TOMTEN HAR SKYPE VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅT AAALLA ANDRA BARN FÅR SKAJPA MED TOMTEN UTOM JAAAG!!!".

Och föräldrarna ser lite förvånade ut. Och sedan lite oroliga. Och sedan ganska arga. Och sedan lutar sig fram till femåringen igen och frågar "vem har sagt det?".

Då är det i alla fall därför det är dags för oss att gå hem.

Och då vill jag gärna att vi kommer ihåg allt det där jag förklarade i början.

Barn är jävligt svåra.