Om du åker tunnelbana en morgon precis när industrisemestern har börjat. Och det är ganska glest med folk i vagnen, men ändå precis tillräckligt många för att det ska sitta en på varje fyrsäte. Och du därför sätter dig på första bästa plats. Och det råkar vara mittemot en kavajklädd man i 35-årsåldern.
Och det sedan slumpar sig så att ALLA de andra passagerarna stiger av innan er. Så att du och den kavajklädde mannen mittemot dig är de enda som sitter kvar i en i övrigt helt öde tågvagn.
Och ni båda två blir medvetna om det exakt när tåget börjar rulla igen, in i en ganska mörk tunnel.
Och du tittar upp från din telefon mot honom. Och han tittar upp från sin telefon mot dig. Och ni råkar få ögonkontakt. Och han genast ser lite obekväm ut.
Och du harklar dig. Och han sneglar ut över alla de tomma platserna och skruvar lite på sig.
Och han sedan liksom ser ut som att han känner att hela den här situationen kränker hans intimitetszon lite, och att han på något sätt måste bryta den obehagliga tystnaden er emellan genom att säga något.
Och han därför mumlar ”märks att det är semestertider”.
Och du nickar. Och han nickar.
Och det blir tyst. Och han tittar ner i sin telefon igen.
Och du då får för dig att nu vore det kanske liksom lite oartigt om inte DU också sa någonting.
Och du därför beslutar dig för att göra det.
Precis när tåget i några sekunder stannar mitt i tunneln för att vänta in ett annat tåg.
Då är ”Det känns lite som att vi är Katniss och Peeta och är på väg till Panem, va?”-skämtet inte nödvändigtvis helt rätt replik att gå på.
Det kan vi kanske enas om såhär i efterhand.