I parken. En bit innan vi kom till den lilla bron över den lilla dammen.
Treåring: (Utropat som om det är en möjlighet, en fråga, en självklarhet och en order, samtidigt, vilket i sin fulländning endas kan utföras om man är tre år gammal) Klappa vovven!
Jag: Mmm. Men vi måste fråga först. Man får inte bara springa fram och klappa.
I parken. I runda slängar tjugo minuter och fem meter senare.
Treåring: (Får syn på en annan hund) Klappa andra vovven!!!
Jag: Mmm. Ja. Men vi måste fråga först. Man måste fråga innan man springer fram och klappar, eller hur?
I parken. Vid den lilla bron över den lilla dammen.
Jag: Här ska vi gå över.
Treåring: (Tittar skeptiskt på bron. Tittar skeptiskt på mig. Skakar på huvudet.) Måste först fråga!
Jag: Va?
Treåring: (Pekar på bron och följer upp med den sedvanliga Star Wars-karaktärgrammatiken) Måste först FRÅGA! SEN gå över bro!
Jag: Vad snackar du om? Fråga vem?
Treåring: (Ursinnigt) MÅSTE FÖRST FRÅGA!!!
Jag: (Med den uråldriga föräldramässiga konfliktlösningen ”ge upp”) Jajajaaa. Okeeej.
(Tystnad)
Treåring: (Tittar förväntansfullt på mig)
Jag: (Ser mig omkring i parken. Ser ingen. Kommer på en idé. Kommer inte på att det är en dålig idé. Harklar mig.) Ska vi fråga trollet?
Treåring: (Den skeptiska blicken)
Jag: Ja…du vet. Som i Bockarna Bruse? Vi måste fråga trollet om vi får gå över bron, du vet?
Treåring: (Skiner upp som om jag har sagt till honom att bron är en fyrverkeripjäs) JAAAAAAAAA!
Jag: (Känner mig som en svinsmart pappa, förställer rösten) Hallå Trooollet? Får vi gå över din bro?
Treåring: (Ställer sig så nära bron det bara går utan att faktiskt vara på bron och lyssnar)
Jag: (Känner mig som en svinsmart pappa, förställer rösten) Jaaa. Ni får gå över min brooo!
Treåring: (Ser ut som om han har gjort mål i något, springer över bron)
Jag: (Lite med det där tonläget som den grekiska mytologin eventuellt har ett ord på sex bokstäver för) Jag är fan ett geni.
(Två minuter senare)
Jag: Vi ska vänster här, gubben.
Treåring: (Tvärstannar) Först fråga trollet.
Jag: Va?
Treåring: (Pekar allvarligt på mig) Först fråga trollet. SEN gå.
Jag: (Tittar på klockan) Jaha. Okej. Fråga trollet då. Men sen måste vi gå hem.
(Två minuter senare)
Jag: Håll mig i handen nu så ska vi gå över gatan.
Treåring: (Ruskar på huvudet som om han har fått vatten i båda öronen) Först fråga trollet.
Jag: Men vafa…vi behöver inte fråga trollet för att gå över gatan. Trollet äger inte gatan!
Treåring: (På det sättet som man bara förstår att en treåring kan uttrycka sig om man råkar ha fortplantat sig till en egen) Först. Fråga. Trollet.
Jag: Okej. Snälla trollet, kan vi få gå öve…
(Trettio sekunder senare)
Jag: Hoppa upp på trottoaren nu så gå…
Treåring: Först fråga trollet!
(Tystnad)
Jag: Du kan inte rimligtvis mena allvar?
(Tjugo minuter senare)
(Telefon ringer)
Fru: (I telefon) Var är ni?
Jag: Vi är typ vid parken.
Fru: Är ni FORTFARANDE vid parken? Vi ska ju åka nu!
Treåring: (I bakgrunden) Först fråga trollet. S-e-n gå uppför backen!
Jag: (I telefon) Älskling. Jag vill att du, när jag börjar förklara det här, försöker komma ihåg att jag kände mig rätt smart när jag fick idén…
