Så kom det då en afton och passerade ett år, och några av er var säkert ute på rejv in i gryningen med danseskorna på eller vad det nu är ni ungdomar sysslar med nuförtiden. Er önskar jag inget annat än solen i ansiktet, vinden i ryggen och de allra öppnaste av pizzerior hela dagen lång. För mig själv är ju tiden då fireballs klockan halv sex på morgonen verkade vara en bra idé så att säga om inte över så åtminstone på stand by, och det som tidigare var fyllemat och bakfyllemat är numera kort och gott mat.
Och de av er läsare som händelsevis hunnit fortplanta er under den senare hälften av 00-talet har förmodligen också, precis som jag, upptäckt att planeringen för nyårsafton när man har småbarn inte så mycket handlar om vilken efterfest som ska besökas efter tolvslaget utan mer om att fokusera på hur fan hela familjen ska kunna hållas vakna fram till fyrverkerierna över huvud taget. 2,5-åringar har nämligen en himla tendens att bli sjukt besvikna om de upptäcker att allt det roliga somnats ifrån i år igen.
Så i år planerade min fru det här in i minsta detalj.
Det var sovmorgon.
Det var senarelagda eftermiddagstupplurar.
Det var ett strikt godisminimum fram till klockan 21.00 för att undvika för tidiga blodsockertoppar och obligatoriska energidippar precis därefter.
Det var öppna fönster för att hålla nere inomhustemperaturen och det var ett lager av filmer och Youtube-klipp som skulle kunna hålla koncentrationsnivån på en statist från Trainspotting vasst som en hel knivfabrik.
Det var leksaker och lekar och sånger och iskalla Red Bulls.
Och som alla ni som själva har barn givetvis förstår gick det, precis som varje år, nästan, nästan, nästan, bara nästan hela vägen i år också.
Jag somnade runt 22.45.
Vår son blev arg som fan.
