Jag står bland fyra barn i 2,5-årsåldern. Det första barnet har en sak. Det andra barnet tar saken. Det första barnet blir argt och pekar på saken och skriker “hade den!”, såvitt jag förstår för att klart och tydligt åberopa tidigare äganderätt. Men det andra barnet viftar då demonstrativt med saken för att poängtera att nu är det faktiskt det här barnet som har saken istället, tittar sedan på mig och pekar på sig själv och protesterar med orden “hade den!!!”.
Det tredje barnet lägger sig då plötsligt i och vill också ha saken, utan att ens tidigare ha haft saken, vilket det framför med orden: “HADE den!”.
Varpå det första barnet ursinnigt svarar “hade DEN!” och det andra barnet vildsint fäktandes med armarna framhärdar “HADE DEN!!!”.
Vid det laget lägger sig det fjärde barnet i och tar saken med våld från det andra barnet, med argumentet “h-a-d-e den”. Varpå barn ett, barn två och barn tre i en mun lyckas förklara att de har saken, brukade ha saken, blev ifråntagna saken, vill ha tillbaka saken respektive kommer försöka ta saken i framtiden. Alla enbart med hjälp av två ord:
Hade den.
Ni vet hur folk som nyss har blivit föräldrar alltid tjatar om att barnen “hjälper oss att leva i nuet?”.
Det är bullshit.
Barn lever hela sina jävla liv i pluskvamperfekt.
