Office space
Min vän N och jag har, som den logistiskt intresserade bloggläsaren eventuellt lagt märke till längs vägen, ett kontor ihop. Kontoret ligger i ett kontorshotell fullt av ungefär likadana kontor, och då och då byter vi kontor inuti huset av olika anledningar. En gång för att kontoret bredvid vårt befolkades av män i randiga skjortor som skrek mycket på engelska och ringde i en mässingsklocka varje gång de sålde något och vars kontor avskiljdes från vårt kontor med en vägg som såvitt vi kan bedöma var isolerad med sockervadd. En annan gång flyttade vi för att min vän N ville ha bättre utsikt. (Genom fönstret, han skulle visserligen vilja ha bättre utsikt över skrivbordet också men då måste han hitta någon annan att dela kontor med.)
Vi har nu ganska nyligen flyttat igen. Den här gången för att kontorshotellet skulle renovera den våningen vi råkade sitta på. Så vi fick flytta en trappa ner, till ett exakt likadant kontor som var några kvadratmeter större. Det var så jag beskrev det. Och då påpekade min vän N att “då är det inte exakt likadant”. Han gjorde det framför personalen på kontorshotellet, så jag kände mig lite dum, så när han sedan började diskutera huruvida det i så fall gick för sig att sätta upp fler bokhyllor nu när vi hade ett större kontor så påpekade jag ganska självsäkert att “det är faktiskt inte säkert att väggytan är större bara för att kontoret är det!”.
Jag menade att det kanske fanns fler fönster. Eller det är i alla fall det jag tror att jag menade. Det gick lite snabbt.
Så min vän N vände sig mycket allvarligt mot mig och upprepade "väggytan måste inte vara större bara för att kontoret är större?", och då sa jag "NÄ!!!" en aning mer självsäkert än jag kände mig. Och då nickade min vän N mycket eftertänksamt och frågade "är golvet konformat?".
Det tog en stund innan jag fattade vad han menade. Det gick lite fortare för personalen på kontorshotellet. De skrattade. Ganska högt. Jag hade visserligen IG i Matte B, men jag är nästan helt säker på att det fanns ett mer pedagogiskt sätt för min vän N att förklara att jag inte riktigt hade tänkt igenom det här.
Nu har han satt upp fler bokhyllor och jag är i alla fall nästan helt säker på att han åtminstone inte hade behövt illustrera alltihop fysiskt genom att spärra upp ögonen och kasta händerna förtvivlat fäktande genom luften och låtsas halka ner i en jättestor kon VARJE gång han har kommit in på vårt nya kontor sedan dess.