Men ändå.
Jag tycker att vår son blev lite oresonligt förbannad bara. Jag tycker att jag har rätt att tycka det. Armen somnade, liksom. Det är fan inte mitt fel. Armar somnar medan man sover. Det är för fan sånt som händer alla, jämt.
Visst, armen somnade eftersom jag låg på den.
I hans säng.
Och det var hans arm.
Men ändå. Hans reaktion var överdriven. Jag vidhåller det. Det fanns ingen anledning att slå mig i ansiktet med sina jävla Lego Chimas bara för att jag inte vaknade och det var det enda han kunde nå med den andra armen. Han kunde ha väntat. Förr eller senare hade jag vänt mig i sömnen. De diplomatiska alternativen var inte uttömda.
Och att hans mamma satt i soffan efteråt och masserade igång hans blodcirkulation och liknade HANS situation vid den där snubbens i ”127 timmar”.
Jag tar fan illa upp över det.
Det är jag som har en spräckt läpp. Det är jag som är offret här.
