Okej

Jag steg in genom dörren.

Det var, i stort sett, det enda jag gjorde.

Jag steg in genom dörren och tog av mig jackan och hängde den på en galge. Och sen tog jag av mig skorna och ställde dem på skohyllan. Där de ska stå. Man vet liksom det för att den heter så. Och sen gick jag genom hallen och ut i vardagsrummet.

Jag vet inte vad av det jag gjorde fel.

Men i samma frikkin sekund började ett halvt dussin barn, någonstans i åldersspannet mellan två år och den där åldern där man inte längre gömmer vassa föremål för att de kan råka skada sig själva utan för att de kan få för sig att styckmörda dig i en mörk gränd för att du bytte kanal från Jake & Piraterna, gallskrika och slå ut med armarna som underarmstatuerade unga män avlönade av sydeuropeiska idrottsföreningar och sucka och när jag frågade vad jag hade gjort fel så himlade allihop med ögonen och svarade utan konsonanter och marscherade med kroppsspråket av fulla och arga Stormtroopers in i ett annat rum.

Och nu hatar alla mig. Tydligen.

Jag gjorde inte ens något. Jag kom bara hem. Hit. Där jag bor.

Att ha barn och uppleva processen när det barnet skaffar egna vänner är så som jag tänker mig att det är att bli sambo med en av människorna som beslutat att viga sitt liv åt att bli domare i den där OS-grenen där det springer runt någon på en gymnastikmatta med två snören och gör kullerbyttor.

Fast med sämre soundtrack.