Ja. Det stämmer att min son och jag var på lekplatsen igår.
Och det stämmer att ett av barnen som brukar vara på lekplatsen är en flicka som är jämnårig med honom. Och att hon varje gång man ser henne släpar runt på ett stort rött mjukisdjur i form av en ponny. Hon släpar med den där ponnyn i klätterställningen. I sandlådan. I gungorna. Ner och upp ur vattenpölarna. Dit hon går, går ponnyn.
Och det stämmer att jag vid något tillfälle lite intresserat frågade den där flickans pappa om hon verkligen tog med sig det där mjukisdjuret i form av en ponny ö-v-e-r-a-l-l-t. Och då svarade han ja, överallt. Han sa att hon till och med sover med den.
Allt detta stämmer.
Men det stämmer fan INTE att jag sedan skulle ha vänt mig till min son och beordrat honom att ”döda ponnyn så fort han får chansen”. Låt oss bara reda ut det nu här direkt. Herregud.
Jag är inte sjuk i huvudet.
Det enda jag sa var att om det visar sig i slutet att det är den där ungen som är den onda trollkarlen så kan jag ge mig fan på att ponnyn är hennes horcrux.
Och i SÅ FALL så ska han döda ponnyn.
Det är väl ändå en rätt väsentlig skillnad, kan jag känna.