Jag har börjat se rätt dåligt de senaste åren. Inte alls så extremt dåligt som min fru hävdar, men bara så dåligt att jag då och då började gå lite närmare olika skyltar när vi var ute och gick för att kunna läsa dem. Så min fru tvingade mig att gå till en optiker. Och jag förklarade vänligt men bestämt att eftersom jag är extremt tankspridd är det matematiskt säkerställt att ett besök hos en optiker bara skull vara ett enda stort slöseri med tid för mig.
Min fru begrep givetvis inte det, eftersom hon inte alls är särskilt tankspridd, så hon tvingade dit mig ändå. Och när optikern hade talat om att jag behövde glasögon och vi kom ut därifrån frågade min fru om jag inte såg bättre nu. Och det sa jag att jo, självklart gjorde jag ju det. “Det var ju det jag sa! Då var det ju inget slöseri med tid!” sa min fru.
Och nu ägnar jag ungefär fyra timmar varje dag åt leta efter de jävla glasögonen så att jag ska kunna läsa skyltar.
Jag hade sparat all den tiden om jag bara hade fått fortsätta gå lite närmare.
