Det är onsdag.
För en liten stund sedan stack jag ut huvudet genom dörren till min vän N:s och mitt kontor, knackade den medelålders 165-decibels telefonpratande säljarmannen som stod därute i korridoren på axeln, och när han förvånat vände sig om så pekade jag på honom och sa: “Hörru! Stör det dig mycket om jag jobbar härinne medan du pratar i telefon?”.
Och. Ja.
Det betyder kanske inte så mycket för er.
Men när jag var 19 jobbade jag som skadedjurssanerare på Anticimex. Medelåldern där var runt 52. Alla var män. Alla snusade och drack den där sortens kaffe som man fick stå upp och köra bil hela förmiddagen om man drack.
De kallade mig alltid “valpen”. Eller “ålahuvet”.
Och de hade varit så JÄVLA stolta över mig nu om de hade hört det där.
De hade fan förnamnat mig efter idag.