Jo, igår var jag alltså i Kiruna, tackar som frågar. Det var utomordentligt trevligt på alla sätt. Ett av sätten var att man fick en liten tallrik älgkorv, torkat renkött och Västerbottensost på hotellrummet, vilket jag tolkade som en norrländsk variant av chokladbit på kudden. Älg är ju trots allt naturens eget godis.
Själva besöket gick ganska bra för min egen del också, tror jag. Det kändes möjligen lite som att en del av de personer som kom för att lyssna på Klara Zimmergren och mig tyckte att jag pratade lite för mycket, men eftersom jag har en fru och två barn som tycker samma sak precis varenda dag så hjälpte det mig faktiskt bara att känna mig som hemma. Och Klara Zimmergren var förstås enastående. Hon har skrivit en alldeles förkrossande fin bok om att inte ha barn, och om att vilja ha dem, och att inte få dem, och om hela livet före och efter det där livet med ett liv till som de flesta av oss aldrig riktigt får ordning på, som heter Längtan bor i mina steg, jag rekommenderar den verkligen varmt och uppriktigt till alla som har försökt få barn och till alla som har lyckats, lika mycket till den som får alla dumma frågor som till den som ställer dem.
Dessutom fick jag se Kiruna Bokhandel (om någon händelsevis har vägarna förbi så kan man köpa signerade ex av min nya bok där nu) och det unnar jag faktiskt alla människor att få göra (att se bokhandeln, alltså, att köpa mina böcker behöver man bara göra om man är ganska uttråkad och kanske lite onykter). Dessutom fick jag se kyrkan som ska plockas ner sten för sten (eller planka för planka, eller hur det nu blir) och flyttas till andra sidan stan samtidigt som hela stan flyttar till andra sidan stan (jag visade vår guide det där Youtubeklippet när en kille bygger Millennium Falcon i Lego och hans kollegor plockar isär hela skiten på natten och stoppar tillbaka alla bitar i sina påsar i kartongen så att han kommer tillbaka nästa morgon som om gårdagen aldrig hade existerat, vår guide verkade inte tycka att det var helt och hållet representativt för den ingenjörsmässiga utmaningen i just Kiruna men jag känner att jag i alla fall har dragit mitt strå till stacken.)
När vi skulle lämna Kiruna flygplats glömde personen framför mig i kön sina kryckor vid säkerhetskontrollen, med lågoddsresultatet att jag snubblade över dem och vred tån så att jag är ganska säker på nu ett halvt dygn senare att den nog kanske är bruten. Att få den skadan genom att ramla över någon annans kryckor gör väl hur som helst att vi kan konstatera att den norrländska ironin är alive and kicking.
I övrigt var min viktigaste lärdom från den här resan att Kiruna inte var riktigt så kallt som jag trodde, även om den utmärkta Subarun vi blev runtskjutsade i blev aningen kallare eftersom vår guide konsekvent stannade den precis utanför alla byggnader vi skulle besöka, och därefter lämnade bakluckan öppen på vid gavel medan vi gick in. När jag frågade varför såg han väldigt, väldigt, väldigt förvånad ut och svarade som om det var den naturligaste sak i världen: ”Då får man inga parkeringsböter. Gör ni aldrig så i Stockholm?”. Jag förklarade att om man lämnar bakluckan öppen i Stockholm så oroar man sig aningen mindre för att komma tillbaka och hitta bilen med en parkeringsböter och aningen mer för att komma tillbaka och inte hitta bilen alls. Men vår guide förklarade lugnt och pedagogiskt att ”det finns bara en tjuv här och han är inlåst just nu”, och vi fick faktiskt inte en enda parkeringsböter på hela dagen, så något finns det uppenbarligen att lära sig här. Jag känner nu i efterhand att denna livsgenväg befinner sig i samma kategori som när min Skåne-boende vän Bokhandlaren i Löddeköpinge berättade för mig om en kund som alltid kom in och köpte vykort men aldrig ville ha frimärken. När min vän Bokhandlaren i Löddeköpinge frågade varför svarade kunden obesvärat att ”nä, nä, nä, frimärke använder jag aldrig”. När min vän Bokhandlaren i Löddeköpinge då frågade om Posten verkligen delar ut vykorten ändå i så fall svarade kunden pedagogiskt att ”nä, nä, nä, det gör de förstås inte, så det man gör är att man skriver en påhittad adress på vykortet, och så skriver man adressen som det egentligen ska till som avsändare”.
Så, jo. Det är som det brukar med världen.
Det är längst upp och längst ner som man hittar alla de bästa idéerna.