Det är ett himla tjat om stenåldersmänniskorna just nu bara. Det är så jag känner.
Inte för att jag har något emot stenåldersmänniskorna, alltså. Inte alls. Jag känner inte ens några stenåldersmänniskor. De har aldrig gett mig någon särskild anledning att tycka illa om dem eller så.
Det är bara ett sånt t-j-a-t om dem hela tiden. Överallt i media nuförtiden är det bara ”du ska inte äta så där, du ska äta som stenåldersmänniskorna!”. ”Du ska inte träna så där, du ska träna som stenåldersmänniskorna!”. Allt ska handla om ”hur vi är biologiskt utformade” och vad som är ”naturligt”. Allt är ”instinkter” och ”drifter” och ”reptilhjärnan”, bara för att nån psykolog har skrivit nån bok om att ”människans DNA egentligen är utformat för att bo i grottor och jaga vilda djur”.
Och, ja ni vet. Jag bara känner att det är en jäkla massa press på mig med det där. Förstår ni? Att jag ska känna någon slags connection med de här stenåldersmänniskorna. Att vi ska ha en massa skit gemensamt. Att jag, en 30-årig vit man i världens mest industrialiserade land, plötsligt förväntas lösa alla mina problem precis som mina förfäder gjorde för 10 000 år sen. Det känns faktiskt inte okej. Det är allt jag säger.
Idag till exempel.
Idag var jag hemma hos min svåger och hämtade fyra stolar. Och när jag kom hem skulle jag köra ner i garaget under vårt hus med dem. Vi fick garageplats där i december, och infarten ligger liksom i en ganska snäv sväng in från vägen utanför vårt hus. Och som alla som har ett garage som ligger i en ganska snäv sväng sådär in från vägen vet delar det genast upp alla som har garageplats där i två grupper.
1: Gruppen som kan glida fram med bilen, trycka på fjärrkontrollen vid precis rätt ögonblick, och köra in genom de öppna portarna i ett enda flow. Utan att ens behöva bromsa.
Och 2: Gruppen vars bil hostar och skakar i klumpiga ryckningar ända fram till porten, hamnar i en helt skev vinkel mot sensorerna i porten, och som sedan blir sittandes framåtlutade över instrumentbrädan med fjärrkontrollen framsträckt mot vindrutan som om de när som helst tänkte ropa ”expecto patronum” och trycker och trycker och trycker med frustrationen stigandes som tidvattnet i ögonhålorna på dem.
De som till slut börjar backa, och kör fram igen, sträcker ut först armen och sedan axeln och sedan till slut sitter där med hela överkroppen hängandes ut genom fönstret sådär som när man körde in i McDonald’s drive in första gången när man var 18 och inte kunde bedöma avståndet till beställningsluckan.
Ni vet vilka jag menar.
Ni fattar att jag inte tänker bli en sån jävel.
Så jag har kartlagt den där garageporten. Jag har gått fullständigt Discovery Channel på den. När vi fick garageplatsen i december sa min fru till mig att jag hade ”problem” när jag gick upp halv sex på morgnarna bara för att hinna köra några träningsrundor innan grannarna vaknade. Men två veckor senare, då hade jag knäckt det där fanskapet. Då hade jag kartlagt the window of opportunity ner i minsta stillbildsruta. Grejen är nämligen att precis när den vänstra backspegeln på vår Hyundai är i jämnhöjd med staketet som går utanför cykelstället fem meter innan svängen, DÅ måste man trycka. För då är vinkeln mot sensorerna i husväggen så idealiskt positionerade att man inte ens behöver höja armen. Man kan sitta med handen på kontrollen nere vid mugghållarna och trycka. Och då glider portarna bara upp och man glider in i ett enda långt flow utan att behöva så mycket som blinka med bromsljusen.
Som Batman.
När de där två veckorna hade gått var jag kung över den där garageporten. Den där garageporten åt ur min hand.
Och, ja. Ni vet ju hur det är. Det är då man blir lite kaxig. Lite övermodig. Man börjar ta omvägen om garaget varje gång man ska slänga soporna, bara för att man hoppas att någon loser ska sitta där lutad ut genom fönstret på sin V70 i kroppsvinkeln av rumänska gymnaster och mordoffer i CSI och spotta invektiv om den sexuella läggningen hos garageportens tillverkare.
Och när det händer, då saktar man in lite demonstrativt. Och etablerar ögonkontakt med föraren. Och sedan promenerar man runt hans bil i den där bågen som ryssen tog runt bollen när han skulle psyka Tomas Brolin innan straffen i gruppspelsmatchen i VM -94. Svänger sin soppåse triumfatoriskt fram och tillbaka i handen. Skakar på huvudet för sig själv. Och fnyser ”nyinflyttad”.
Ni vet hur det är. Det är rätt gött. Det kan man ju inte förneka.
Så idag då, så kommer jag hem med de där fyra stolarna från min svåger. Tajmar in hela flowet perfekt. Backspegel-staket-fjärrkontroll. Batman.
Och precis då kommer det nån granne i sin förbannade Chrysler nerifrån garaget. Fattar ni? Så att jag blir tvungen att bromsa.
Och ni vet vet hur det är. Man skulle ju kunna backa. Förstöra flowet. Sitta där som nån mupp med armen ut genom fönstret. Eller så hanterar man hela situationen på det enda sättet som en vuxen man med någon slags heder i kroppen hanterar en sådan situation: Man kör runt kvarteret.
Så det gör jag. Och så kommer jag tillbaka. Perfekt flow. Ska precis trycka på fjärrkontrollen. Och vad händer då? Jo då står två småbarnsfarsor från 11B precis utanför garageporten med varsin barnvagn. Och PRATAR. Fattar ni?
Mitt i mitt motherfucking flow!
Och jag är många saker. Jag har många fel och brister. Ni vet det. Jag vet det. Men en man som i den situationen stannar, tutar, får de här nonchalanta småbarnsfarsorna att irriterat flytta sig upp på trottaren, bara för att ge dem första parkett till showen där jag nu har hamnat så ur vinkel med Hyundaien att jag måste sitta utlutad genom rutan och…ja, ni vet. Så att de kan stå där och flina och svänga sina jävla soppåsar åt varandra och fnysa ”nyinflyttad”.
En sån man är jag i-c-k-e.
Så jag gör det som varje rationell människa hade gjort. Jag kör rakt fram. Som om jag har saker att göra.
Plockar upp telefonen. Suckar och vevar teatraliskt med högerarmen över växelspaken. Som om min fru precis hade ringt och bett mig köra och handla något.
Och så kommer jag runt hörnet. Och det är då det slår mig att nu kan jag ju inte bara köra runt kvarteret, för då är ju risken överhängande att de där farsorna står kvar utanför porten och bara ”Men…var inte du precis här? Vafan? Vänta lite nu…”. Så då måste jag plötsligt göra en lång runda upp till stora vägen för att fördriva tiden så att de ska hinna försvinna. Och medan jag gör det kommer jag på att nu har jag redan kört förbi garaget två gånger inom loppet av fem minuter utan att köra in i det. Och då börjar jag tänka ”var det någon som såg mig?”. Så då blir jag tvungen att köra till Ica och gå in och handla en massa skit. Eftersom jag tänker att precis när jag körde förbi garaget andra gången kanske en granne precis körde ut ur garaget, och de kanske skulle till Ica, så de kanske ligger precis bakom min bil just nu och tänker ”är inte det där Backmans bil? Vart är han på väg egentligen?”. Och då kan jag ju inte plötsligt bara göra en u-sväng utan att se ut som en förbannad idiot. Eller så kanske en annan granne såg mig från balkongen f-ö-r-s-t-a gången jag körde förbi, och nu när jag kommer tillbaka så kanske de precis har gått ner i garaget för att de glömt något i bakluckan på sin bil, och när jag då kommer nerkörande så kommer de bara ”men…körde du inte precis förbi här utanför?”. Och då måste jag, för att inte se ut som en idiot, kunna peka på Ica-kassarna och bara ”nä men du vet…frugan ringde ju”. Och då kommer de nicka förstående och veta exakt vad jag menar.
Så. Det tar typ 45 minuter.
Och till slut kommer jag hem igen då. Med hela bilen full av skit från Ica, för att jag för att inte behöva förklara det här för min fru när jag kommer hem verkligen var tvungen att ringa henne på vägen och fråga om hon behövde något från Ica.
Och gatan ligger tyst och öde. Småbarnsfarsorna med barnvagnarna är borta. Och jag får inte möte av någon granne som ska ut ur garaget. Och jag har flow. Jag glider fram i precis rätt ögonblick och så…öppnas inte portarna.
Och jag trycker på fjärrkontrollen. Jag lutar mig fram över instrumentbrädan och viftar med den mot vindrutan. Jag öppnar fönstret och lutar mig ut och trycker på den som om jag var Lee i Tekken 3 och bara kunde den där sparken där man tryckte på cirkel och trekant hundra gånger i rad tills man vann. Men inget händer.
Och så tittar jag på fjärrkontrollen. Och ser att batterilampan blinkar.
Och då tänker jag att stenåldersmänniskorna hade fan inte såna här problem.