icon
icon
Övrigt | Publicerad 19 oktober 2014 20.53

Choklad wants to be free

Fru: Varför har du lagt min choklad i kylskåpet?

Jag: Choklad ska ligga i kylskåpet.

Fru: Nej…men…herregud, jag orkar inte.Vi har pratat om det här tusen gånger. Choklad ska förvaras i rumstemperatur!

Jag: N. E. J.

Fru: J.O.

Jag: Nu blir du sådär aggressiv igen. Det är exakt det här som är anledningen till att vi var tvungna att börja köpa separat choklad.

Fru: Allts…du är ju hel…jag blir fullständi…vi var tvungna att börja köpa separat choklad för att annars äter du upp ALL choklad!

Jag: Om det är allas choklad så är det allas choklad. Jag är en del av alla.

Fru: Och just därför har du din egen choklad nu. Och jag har min choklad. Och jag vill inte ha min choklad i kylskåpet. Vi har pratat om det här tusen gånger.

Jag: Ja, och just därför begriper jag inte varför du inte ger dig.

Fru: Choklad ska förvaras i rumstemperatur.

Jag: Om rummet är tempererat som ett KYLSKÅP, ja!

Fru: Nej. I helt vanlig rumstemperatur. Vi kollade upp det här på internet sist vi hade det här bråket.

Jag: Ja. Och då konstaterade vi även att internet har fel.

Fru: Du konstaterade det. Jag konstaterade att internet konstaterade att jag hade rätt.

Jag: Men snälla lilla älskling, de ljuger ju på internet, fattar du väl? Choklad blir godast om den är kall. Alla vet det.

Fru: Neeej, nu får du ge dig. Chokladexperterna skriver överallt att choklad mår bäst i rumstemperatur.

Jag: Jag skiter väl i hur chokladen mår. JAG mår bäst när den är kall!

Fru: Men…alltså…herreg…gör det då! Lägg din choklad i kylskåpet!

Jag: Det gör jag ju. Min choklad ligger alltid i kylskåpet.

Fru: Men varför ligger MIN choklad i kylskåpet då!?

Jag: Det gör den inte.

Fru: Den ligger ju här framför mig. I kylskåpet.

Jag: Inte all din choklad. H-ä-l-f-t-e-n av din choklad ligger i kylskåpet.

Fru: (Med den där jätteonödiga aggressiviteten igen) Jaha. Och varför ligger hälften av m-i-n choklad i kylskåpet?

Jag: För att vi är gifta. Så hälften av din choklad är min choklad. Och jag vill att den hälften ska vara kall. Utifall att min choklad tar slut.

(Paus för viss eftertänksamhet)

Fru: (Börjar plötsligt bli lite självsäker och kaxig. Helt utan resonlig anledning.) Jaha. Jaha. Okej. Fine! Men då är hälften av din choklad min choklad. Är det så du menar? Va? Vava?

Jag: Just det.

(Paus för viss tveksamhet)

Fru: Vadå…så då är det okej med dig att jag tar hälften av din choklad och förvarar den i rumstemperatur?

Jag: Absolut. Hälften av min choklad är din choklad.

(Paus för viss kontroll av kylskåpsinnehåll)

Fru: Var är din choklad då?

Jag: Den är slut.

(Tystnad)

Fru: (Ganska sammanbitet, om jag ska vara helt uppriktig.) Jag har en fråga.

Jag: Det finns inga dumma frågor.

Fru: Jag har inte sagt att det är en dum fråga.

Jag: Jag ville bara att det skulle vara klarlagt från början.

(Onödigt spänd stämning, faktiskt.)

Fru: Om vi skiljer oss, är hälften av all min choklad fortfarande din choklad då?

Jag: Hälften av all choklad som införskaffades medan vi var gifta. Självklart.

Fru: Okej.

(Tystnad)

Jag: Vart ska du gå med all den där chokladen?

(Tystnad)

Jag: Du tänker äta upp all chokladen nu, eller hur? Moget, älskling. Jättemoget. Verkligen.

Fru: (Försvinner ut ur köket)

Jag: Vänta nu…tänker du äta upp chokladen för att du vill ha all chokladen själv eller tänker du äta upp den för att du planerar att vi ska skiljas?

(Ljudet av badrumsdörr som slår igen)

Jag: SVARA PÅ FRÅGAN!!!

Annons
Övrigt | Publicerad 17 oktober 2014 23.39

Okej. Vänta lite nu, så börjar vi om det här från början.

Du har barn. Jag har barn. Vi känner visserligen inte varandra sådär jättebra, men det kändes ändå som att vi liksom var på väg att connecta lite här. Det kände jag faktiskt. Att vi hade en vibb på gång. Och det är ju naturligt att vi får den kontakten genom att prata om hur det är att ha barn, eftersom det är något vi har gemensamt.

Så när vi kom in på det här med utmaningarna när barnen är i den där åldern när de precis har börjat vilja gå på toaletten själva, men inte riktigt klarar av h-e-l-a proceduren inne på toaletten själva, och vi började diskutera de där stunderna när man kommer in och barnet fortfarande sitter på toaletten och det kanske är precis före läggdags och man märker att de inte är helt fokuserade, så att man inte riktigt vet om de är färdiga eller inte.

Och jag sa ”nämen ibland är det ju trötta och sådär, och då kanske det inte hjälper att fråga, så då får man helt enkelt göra som man gör med spaghetti”.

Då menade jag alltså ”som man gör med spaghetti” som i att man helt enkelt får ”lyfta och kolla”.

Jag menade inte ”som man gör med spaghetti” som i att man ”slänger den i väggen för att se om den är klar”.

Jag förstår nu i efterhand att det var en rätt dålig liknelse och att jag kan ha uttryckt mig lite oklart.

Så.

Kommer det här påverka mitt barns möjligheter att bli inbjudet på ditt barns födelsedagskalas?

Annons
Övrigt | Publicerad 16 oktober 2014 21.16

Far side of the moon

Jag bodde på hotell i Kiruna. Och jag och hotell har ju alltså, som möjligen framgått en smula i den här bloggen vid tidigare tillfällen, något av en ansträngd relation. När jag var i Tyskland satt det högtalare i taket i rummet som spelade klassisk musik och inte gick att stänga av, när jag var i Norge letade jag efter hotellets ”gum” och ”gicke rackte framme” så in i helvete och inte fan hjälpte det.

I Kiruna bjöd faktiskt hotellrummet i sig självt inte på några större utmaningar.

Toaletten, däremot.

Skrmavbild 2014-10-16 kl. 21.06.26

Jag tyckte att det var en smula långt, det tyckte jag. Och jag har ändå en armlängd så att jag kan plocka upp leksaker som barnen tappar på golvet i baksätet utan att behöva vända mig om när vi åker bil. Jag når längst in under vår soffa. När jag tappar gummipluppen till mina hörlurar på gymmet så att den rullar in under löpbandet så är det inte ens ett PROBLEM.

Men det här. Jag tyckte att det var en smula ogeneröst. Det tyckte jag faktiskt.

Jag försökte dock förklara detta för några medlemmar ur Kirunas lokalbefolkning senare på kvällen, och de lyssnade artigt, tog till vara på informationen, tittade på varandra och tog en klunk ur varsin öl, innan en av dem till sist vände sig mot mig och sa: ”Jo. Men det är 36 mil till Ikea.”

Det är sant som folk säger.

Man ser annorlunda på avstånd i Norrland.

Annons
Övrigt | Publicerad 16 oktober 2014 19.20

On top of the world

Jo, igår var jag alltså i Kiruna, tackar som frågar. Det var utomordentligt trevligt på alla sätt. Ett av sätten var att man fick en liten tallrik älgkorv, torkat renkött och Västerbottensost på hotellrummet, vilket jag tolkade som en norrländsk variant av chokladbit på kudden. Älg är ju trots allt naturens eget godis.

Själva besöket gick ganska bra för min egen del också, tror jag. Det kändes möjligen lite som att en del av de personer som kom för att lyssna på Klara Zimmergren och mig tyckte att jag pratade lite för mycket, men eftersom jag har en fru och två barn som tycker samma sak precis varenda dag så hjälpte det mig faktiskt bara att känna mig som hemma. Och Klara Zimmergren var förstås enastående. Hon har skrivit en alldeles förkrossande fin bok om att inte ha barn, och om att vilja ha dem, och att inte få dem, och om hela livet före och efter det där livet med ett liv till som de flesta av oss aldrig riktigt får ordning på, som heter Längtan bor i mina steg, jag rekommenderar den verkligen varmt och uppriktigt till alla som har försökt få barn och till alla som har lyckats, lika mycket till den som får alla dumma frågor som till den som ställer dem.

Dessutom fick jag se Kiruna Bokhandel (om någon händelsevis har vägarna förbi så kan man köpa signerade ex av min nya bok där nu) och det unnar jag faktiskt alla människor att få göra (att se bokhandeln, alltså, att köpa mina böcker behöver man bara göra om man är ganska uttråkad och kanske lite onykter). Dessutom fick jag se kyrkan som ska plockas ner sten för sten (eller planka för planka, eller hur det nu blir) och flyttas till andra sidan stan samtidigt som hela stan flyttar till andra sidan stan (jag visade vår guide det där Youtubeklippet när en kille bygger Millennium Falcon i Lego och hans kollegor plockar isär hela skiten på natten och stoppar tillbaka alla bitar i sina påsar i kartongen så att han kommer tillbaka nästa morgon som om gårdagen aldrig hade existerat, vår guide verkade inte tycka att det var helt och hållet representativt för den ingenjörsmässiga utmaningen i just Kiruna men jag känner att jag i alla fall har dragit mitt strå till stacken.)

När vi skulle lämna Kiruna flygplats glömde personen framför mig i kön sina kryckor vid säkerhetskontrollen, med lågoddsresultatet att jag snubblade över dem och vred tån så att jag är ganska säker på nu ett halvt dygn senare att den nog kanske är bruten. Att få den skadan genom att ramla över någon annans kryckor gör väl hur som helst att vi kan konstatera att den norrländska ironin är alive and kicking.

I övrigt var min viktigaste lärdom från den här resan att Kiruna inte var riktigt så kallt som jag trodde, även om den utmärkta Subarun vi blev runtskjutsade i blev aningen kallare eftersom vår guide konsekvent stannade den precis utanför alla byggnader vi skulle besöka, och därefter lämnade bakluckan öppen på vid gavel medan vi gick in. När jag frågade varför såg han väldigt, väldigt, väldigt förvånad ut och svarade som om det var den naturligaste sak i världen: ”Då får man inga parkeringsböter. Gör ni aldrig så i Stockholm?”. Jag förklarade att om man lämnar bakluckan öppen i Stockholm så oroar man sig aningen mindre för att komma tillbaka och hitta bilen med en parkeringsböter och aningen mer för att komma tillbaka och inte hitta bilen alls. Men vår guide förklarade lugnt och pedagogiskt att ”det finns bara en tjuv här och han är inlåst just nu”, och vi fick faktiskt inte en enda parkeringsböter på hela dagen, så något finns det uppenbarligen att lära sig här. Jag känner nu i efterhand att denna livsgenväg befinner sig i samma kategori som när min Skåne-boende vän Bokhandlaren i Löddeköpinge berättade för mig om en kund som alltid kom in och köpte vykort men aldrig ville ha frimärken. När min vän Bokhandlaren i Löddeköpinge frågade varför svarade kunden obesvärat att ”nä, nä, nä, frimärke använder jag aldrig”. När min vän Bokhandlaren i Löddeköpinge då frågade om Posten verkligen delar ut vykorten ändå i så fall svarade kunden pedagogiskt att ”nä, nä, nä, det gör de förstås inte, så det man gör är att man skriver en påhittad adress på vykortet, och så skriver man adressen som det egentligen ska till som avsändare”.

Så, jo. Det är som det brukar med världen.

Det är längst upp och längst ner som man hittar alla de bästa idéerna.

Övrigt | Publicerad 14 oktober 2014 21.50

Föräldraledigheten. Lite om hur jag känner att den går.

Okej, för det första: Min dotter ”ramlade” inte.

Hon hoppade.

Från en stol.

Medan jag gjorde välling och vände ryggen till i en himla nanosekund.

Och då snurrade jag runt och FÅNGADE henne. Som Chuck Norris hade gjort. Eftersom jag är en b-r-a förälder! Plus att jag, oavsett vad min fru säger, har KOBRAREFLEXER!

Och sen petade min dotter mig i ögonen när jag höll henne i famnen, så att jag inte kunde se någonting, så att jag gick in i en annan stol. Och då trillade JAG. Och sen slog jag bakhuvudet i bordet, och så landade hon ovanpå mig med sina händer i mitt ansikte, och i sina händer hade hon ett Lego-torn. och Lego-torn är fan hårdare än man tror.

Så jag uppskattar verkligen att alla bryr sig om hur det gick med henne. Visst. Det är jätteviktigt. Hon är jätteviktig. Barnen är vår framtid och bla, bla, bla. Men hon är faktiskt hur glad som helst och ni ser ju att hon redan har börjat bygga ett nytt frikkin Lego-torn.

Så kan NÅGON komma hit och kolla om jag har brutit näsan eller inte!?