icon
icon
Övrigt | Publicerad 27 oktober 2014 13.10

Inte i Kansas längre

Några vänner till mig läste blogginlägget om sovmorgonen som inte var en sovmorgon alls på grund av vintertiden igår. En av dem förstod precis vad jag menade, men två av de andra hävdade att det var precis tvärtom. På detta uppstod den sortens diskussion där en vän började dra fingrarna frustrerat genom håret, en annan vän viftade med båda handflatorna samtidigt som man gör om man ska visa hur stor en fisk är, och en tredje vän reste sig NÄSTAN från bordet för att stampa beslutsamt i golvet för att inskärpa sin poäng. I slutet av det här bråket visste faktiskt ingen av oss längre vad som egentligen hade hänt, och huruvida tidsomställningen innebar att vi hade förlorat en timme, vunnit en timme, eller om vi i själva verket hade upplevt en timme som aldrig hade funnits.

Jag fick huvudvärk. Tid är väldigt förvirrande för mig, det är en av de primära anledningarna till att jag hatar att resa. Och hur vi än vände och vred på det så fick ingen av oss riktigt rätt.

Och för att förklara hur allt detta fick mig att känna mig så behöver jag först ta lite tid här för att förklara att för några månader sedan så satt jag på golvet i köket i vår lägenhet och byggde Lego med mina barn. Mina barn är 4 och 1 år gamla. De var för en gångs skull inte upptagna av att försöka slå ihjäl varandra med trubbiga föremål, så jag antar att jag helt enkelt slappnade av. Lite för mycket, skulle det visa sig, och när jag slappnar av lite för mycket så somnar jag. Det är min grej, kan man säga. Så jag vaknade på köksgolvet med kinden på den halvt utfällda ugnsluckan och saliv på kökshanddukarna av att två barn, en pojke runt 10 år och en flicka runt 7 år, stod och tittade fundersamt på mig. Det visade sig förstås att vi hade fått gäster, det skulle även visa sig att själva anledningen till att jag satt på golvet och lekte med mina barn från första början var att min fru hade bett mig hålla dem sysselsatta medan hon rensade garderoben i hallen tills vi skulle få gäster, det skulle bara visa sig att jag inte riktigt hade lyssnat ordentligt. Och jag tänker till mitt försvar åberopa det faktum att om man inte är beredd på att man ska somna så är man alltid 100% mer förvirrad när man vaknar än om man somnar med flit. Det är ett vetenskapligt faktum. Kanske inte helt vetenskapligt då, men det är fan ett faktum i alla fall. När man vaknar efter att ha somnat av misstag så vaknar man alltid med den sortens panik som man har om man vaknar ovanpå något som rör sig och har öron. Så jag var inte helt MED, kan man säga. Jag behövde några ögonblick att samla mig.

Och jag hade nu händelsevis aldrig träffat de här gästerna som hade med sig de här barnen förut, så när jag slog upp ögonen och såg två barn som var ungefär sex år äldre än mina barn men nu händelsevis hade ungefär samma hår- och ögonfärg som mina barn, då var inte min första tanke ”vi har nog fått gäster medan jag sov”. För det hade varit en helt orimlig slutsats i den situationen, det fattar faktiskt vilken resonlig människa som helst. Min första tanke var den betydligt mer logiska: ”Jag har sovit i sex år och det här är framtiden”.

Men precis när jag tänkte det kom min fru in i köket, och hon såg ju inte ett dugg äldre ut än när jag somnade, så då fattade jag ju förstås att jag inte var galen, så jag andades ut och liksom landade mentalt och sedan förklarade jag för henne exakt vad jag hade trott när jag såg barnen precis. Och så försökte jag skratta lite åt det. Men nu råkar det tyvärr vara så att min fru är ganska snabbtänkt, så hon växlade till ett fullständigt chockat ansiktsuttryck, stirrade på mig och viskade: ”Vem är du?”.

Och medan jag sov hade hon hunnit byta kläder. Och tröjan var liksom lite silvrig, och jag associerar det med science fiction-film, så det kändes jävligt futuristiskt.

Det var logiskt medan tanken gick igenom mitt huvud just då.

Hur som helst.

Jag har inte varit så här förvirrad sedan dess.

Annons
Övrigt | Publicerad 26 oktober 2014 09.25

The time travelers wife

Imorse när min fru och mina barn vaknade så gick de väldigt tyst upp ur sina sängar, stängde försiktigt dörrarna till sovrummet, och lät mig få en lång skön sovmorgon ända till halv åtta eftersom jag har varit så förkyld de senaste dagarna.

Det var så gulligt gjort av dem att jag helt glömde bort att bli misstänksam. Men sen kom jag förstås upp halv åtta och började göra frukost och då väntade de i nästan trekvart innan de påminde mig om att klockorna har ställts om till vintertid nu. Så egentligen sov jag bara till halv sju.

Så nu har jag inte fått sovmorgon alls, men jag är ändå skyldig min fru en sovmorgon.

Well played, familjen. Well played.

Annons
Övrigt | Publicerad 23 oktober 2014 22.38

Jag vill absolut inte vara den som lägger mig i hur andra människor uppfostrar sina barn

Absolut inte.

Det är ju oerhört känsligt, det där. Alla har ju sitt eget sätt. Det ska man respektera. Speciellt om det handlar om ens grannar. De kanske kommer från en annan kultur och har en annan syn på vad som är disciplin och inte. Och det ska de ju få ha. Alla föräldrar måste ju givetvis få ha sina egna metoder och rutiner, på det sätt som fungerar för dem. Jag tänker definitivt inte vara den där snokande grannen som håller på och knackar på och tjatar om att ”anmäla” eller att ”ringa socialen”. Absolut inte alls.

Men det finns ändå en gräns, det måste jag faktiskt få stå fast vid. När man börjar höra en viss typ av ljud från lägenheten ovanför. Och man tänker att det slutar nog snart, men det gör aldrig det. Istället blir det värre. Tills man inte kan sova själv. Tills ens egna barn vaknar. Tills man känner att nej, helvete, nu måste det vara nog. Nu måste någon gå upp där och knacka på och sätta stopp. Det är ju ändå barn det handlar om. Man måste ta sitt ansvar som vuxen människa då. Måste man inte det? Jo, det måste man.

Och vet du vad? Jag tänker gå så långt som att slå fast att det kommer faktiskt en gräns när det är ens PLIKT att gå upp och lägga sig i sina grannars syn på barnuppfostran.

Det står jag för.

Det har dunkat i vårt tak i över två timmar nu, och jag är fan ingen rookie på det här. Jag känner förbannat väl igen ljudet av en femåring som går runt, runt, runt, runt, runt i lägenheten och stampar allt vad hen orkar i golvet vart och varannat steg. Stamp. Stamp. Stamp. Runt, runt, runt. Stamp. Stamp. Stamp.

Jag vet vad det där är.

Så jag vill inte lägga mig i hur ni uppfostrar era barn MEN MAN LÅTER INTE UNGARNA KOLLA PÅ FROST PRECIS FÖRE LÄGGDAGS OM MAN BOR I EN FLERFAMILJSFASTIGHET!!!

Vad är ni för slags människor egentligen?

Annons
Övrigt | Publicerad 22 oktober 2014 22.06

Förkyld under pressure

Fru: (Med exakt ingen sympati alls) Ja. Du är jättesjuk. Jag fattar. Men det är ingen tävling.

Jag: Meh! Det har jag väl för fan inte SAGT heller!

Fru: Du jämförde hur sjuka barnen var med hur sjuk du är.

Jag: Exakt.

Fru: (Med en ton som jag faktiskt skulle kunna uppfatta som en smula raljerande om jag hade varit en lite känsligare person) Och så var du väldigt, väldigt, väldigt noga med att påpeka att du är väldigt, väldigt, väldigt mycket sjukare än barnen.

Jag: Exakt. Det är jag ju.

Fru: Det är ingen tävling, Fredrik.

Jag: Nej. Jag säger ju exakt det!!!

Fru: Det är inte viktigt vem som är sjukast. Barnen är sjuka och du är sjuk.

Jag: Barnen är sjuka och jag är JÄTTEsjuk.

Fru: (Med den helt onödiga tonen) Jag förstår att du känner så.

Jag: Det är för fan ingenting jag KÄNNER. Det är en helt objektiv DIAGNOS!

Fru: Okej.

Jag: (Med gudomligt och oändligt tålamod) Det handlar inte om att det är någon tävling. Det handlar bara om att jag helt uppenbart är mycket, mycket, mycket mer förkyld än barnen. De är ju jättesmå. De har inte plats för i närheten av lika mycket förkylning som jag.

Fru: Nu låter det ändå lite på dig som att du tror att det här är en tävling.

Jag: MENVAFA…Det är ingen TÄVLING säger jag ju!!!

Fru: Då så.

Jag: Jag tävlar för fan inte med mina egna barn om vem som är sjukast.

Fru: Fint. Då kanske du kan hjälpa mig me…

Jag: Men om det HADE varit en tävling så hade j…

Fru: (Tar barnen, går ut ur sovrummet) Jag orkar inte.

Jag: DU orkar inte!!!??? Du är ju inte ens SJUK! Du kommer SIST i den här familjen i vem som är sjukast!

(Tystnad)

Jag: Inte för att det är en tävling alltså. Vart ska ni?

(Tystnad)

Vår son: Hej då pappa.

(Sovrumsdörr som stängs utifrån)

Jag: KAN JAG ÅTMINSTONE FÅ JUICE OM NI ÄNDÅ ÄR DÄRUTE?

 

Övrigt | Publicerad 22 oktober 2014 18.35

You’ve got mail

Min fru har börjat på ett nytt jobb. Ett riktigt jobb. Ett sånt där de har möten och budgetar och höj- och sänkbara skrivbord och sånt.

Så först vägrade hon ge mig sin nya mejladress. För att hon hävdade att jag bara skulle hålla på och skicka bilder på katter som håller i olika sorters ninjavapen då och tydligen har man inte tid med sånt om man har ett höj- och sänkbart skrivbord. Och sen till slut så fick jag mejladressen, men då var det på uttryckliga villkor om att jag ”absolut BARA får mejla om VIKTIGA saker när det har uppstått en NÖDSITUATION”.

Och idag har barnen varit sjuka. Och jag är också sjuk. Jag är faktiskt sjukare än barnen. Mycket, mycket sjukare. Och vi har varit hemma alla tre. Jag har varit hemma med två sjuka barn. Medan jag är sjuk. Mycket sjukare än barnen.

Hela dagen.

Så jag skiter i vad hon säger.

”Var är fjärrkontrollen” faller inom kriterierna för både ”viktiga frågor” och ”nödsituation”.