Så, jag vet inte om ni kommer ihåg att jag skrev ganska mycket här på bloggen under en period om att min vän N och jag skulle thailändsk mat till lunch. Eller, det skulle vi ju egentligen inte. Saken var väl egentligen att den japanska restaurang som är en av de tre restauranger i närheten av vårt kontor som min vän N kan tänka sig att äta lunch på hade stängt för renovering. Så min vän N frågade om jag ville ta detta tillfälle i akt att föreslå någon helt ny lunchrestaurang som tillfälligt kunde fylla tomrummet. Och då sa jag ”vi kanske skulle äta thailändskt?”. Och då sa min vän N ”var då?”. Och då sa jag ”vet inte”. Och då sa han ”men varför föreslår du det om du inte vet var det finns en thailändsk restaurang?”. Och då sa jag ”jag föreslog för fan inte en restaurang, jag föreslog en TYP av restaurang!”. Och sen bråkade vi en del om det. Och sen gick vi en promenad runt hela området där vårt kontor ligger men hittade sjukt nog inte en enda thailändsk restaurang. Och sen slutade det med att vi åt på Burger King.
Nu när jag tänker efter så har jag nog aldrig bloggat om det här.
Så om ni inte känner att den här historian låter bekant så kan det eventuellt ha ett visst samband med det.
Men hur som helst. Idag skulle min vän N och jag i alla fall gå till den japanska restaurangen för att äta lunch. Så vi gick ut från vårt kontor och gick över gatan för att gå på den andra trottoaren, eftersom trottoaren på vårt kontors sida var full av så kallat ”folk”. Och jag försökte få min mobil att funka medan jag promenerade och var väl möjligen inte helt och hållet uppmärksam på var jag placerade min kroppshydda så jag gick rakt in i en skylt som stod på trottoaren. Och det visade sig att skylten stod utanför en thailändsk restaurang.
En thailändsk restaurang som ligger rakt över gatan från vårt kontor. När man står i entrén till byggnaden där vårt kontor ligger så är det den första restaurangen man ser. Om man hade sagt ”man kan inte gå ut på gatan utanför vårt kontor och kasta en sten utan att träffa en thailändsk restaurang” så hade man lite beroende på kastfärdigheter och storlek på stenen uppskattningsvis haft en felmarginal på max 5 procent.
Fattar ni?
Det är ju sjukt att vi har haft kontor här i säkert ja hur länge det nu är vi har haft kontor här utan att lägga märke till att det ligger en thailändsk restaurang rakt över gatan.
Så vi stod där en stund och funderade över det. Ända tills min vän N började se ut som Adrian Monk ser ut när han är på väg att lösa ett brott och pekade först på den ena sidan om den thailändska restaurangen, och sedan på den andra. Och det visade sig att den thailändska restaurangen är placerad ganska exakt mittemellan ett antikvariat och ett bageri.
Min vän N blir distraherad av det ena. Jag blir distraherad av det andra.
Jag är inte helt säker på än om det beror på att vi har väldigt svårt för att koncentrera oss eller om vi helt enkelt är för bra på det.
Jag fick alltså, som den verkligt påpasslige bloggläsaren kanske la märke till, en klocka häromdagen. Hitskickad av alldeles obeskrivligt sympatiske bloggläsaren ”Jonas aka Ogräs”. Och efter att jag hittade den i postfacket och meddelade detta på den plats vi nu befinner oss på så uppstod ju en kölvattensdiskussion i kommentarsfält kring klockans eventuella modell. Vilket Jonas aka Ogräs vänligt nog klargjorde i samma kommentarsfält var ett synnerligen stryktåligt armbandsur av fabrikatet G-Shock. Varpå det uppstod en efterdiskussion angående vad min vän N, som ju i flertalet inlägg på den här bloggen har framställts som något av en klocknörd, i så fall egentligen hyste för känslor kring denna klocka.
Jag kan därför nu lugna alla som har legat sömnlösa natten igenom över detta att min vän N och klockan funnit varandra på allra bästa sätt. Främst för att min vän N gillar saker som är vad de utger sig för att vara, varken mer eller mindre. Men även för att en av funktionerna i klockan ifråga är att den har ett digitalt tidtagarur. Så nu sitter han med den ivrigt höjd i luften och ropar ”spring och hämta kaffe åt mig Fredrik! JAG TAR TIDEN!!!”.
Men, ja. Ni fattar ju. Jag är ju ingen idiot. Så jag går självklart inte på det.
Igen.
Min son har kommit in i den del av treårsåldern då ungar får för sig en massa skit om att de aldrig ska få hjälp av någon utan bara göra allting själva hela tiden. Jag kallar det Martin Timell-åldern. Det är förstås både bra och dåligt, som alla de andra åldrarna, det ska jag medge. Dåligt när det tar sex och en halv timme att komma iväg till förskolan på morgonen eftersom treåringar i allmänhet inte direkt är fysionomiskt lämpliga att försöka självekipera ett par galonbyxor med hängslen, men bra på kvällen när jag står och äter en skinkmacka och har ganska mycket stark senap på fingrarna och min son ska borsta tänderna.
Tyvärr har ju inte riktigt treåringar kopplat hela processen kring tandborsten och dess funktioner. Eller rättare sagt: Inte kopplat att munnen består av fler tänder än de två längst fram i överkäken och att ”tandborstning” förväntas involvera aningen mer hantverk än att bara suga i sig tandkrämen som om det var det sista längst ner i en Calippo och vråla ”KLAR!!!”.
Och jag hade ju som sagt stark senap på fingrarna. Så jag försökte förklara för honom hur han skulle göra. Visade liksom ytligt demonstrativt runt min egen mun och försökte specificera hur han skulle borsta tänderna längst in i käken och sådär. Jag upplevde att jag var relativt pedagogisk och tydlig. Och det fick resultat. Jag väckte helt uppenbart entusiasm.
Tyvärr var entusiasmen aningen felriktad och resultatet lite mer i detalj att min son nu har tandborstat hela huvudet. Utvändigt.
Min fru kom in och fick se alltihop och nu håller hon på och tjatar om att det är en jävla tur att jag inte jobbar som flygledare i en av de där filmerna där de får ett sånt där nödlarm om att piloten har blivit sjuk så att flygledaren måste ”snacka ner” en passagerare som aldrig har flugit förut. Eller, ja. Jag tror i alla fall att det var det hon sa. Jag var rätt fokuserad på min skinkmacka och lyssnade eventuellt inte jättenoga.
Och nu skrapar hon tandkräm från vår sons hårbotten och muttrar något om att det tydligen är ”en del av problemet”. Och jag försöker förklara att jag faktiskt bara uppmuntrade hans kreativitet. Man ska göra det som förälder. Det står på internet.
Och jag är i alla fall rätt jävla säker på att jag skulle kunna snacka ner en skinkmacka. Om det var det som behövdes.
Mitt skrivbord är, för första gången sedan min vän N och jag skaffade kontor tillsammans, ganska välstädat och inte fyllt av läskburkar, X-Men-tidningar och arga brev från olika myndigheter. Det beror förstås inte på att jag har genomgått en personlighetsförändring utan bara på att jag inte har packat upp mina flyttkartonger sedan vi bytte kontor än. Tyvärr råkade jag säga till min vän N att det ”faktiskt är skitenkelt att ha ett välstädat skrivbord om man VILL!” eftersom han håller på och beter sig som om det är nån jävla konstform.
Så då slog han vad med mig om att jag inte skulle kunna hålla mitt skrivbord så här välstädat i en vecka. Och då sa jag ja. Och då ställde han som villkor att jag i så fall inte fick lägga min skit i flyttkartonger och ha kartongerna på golvet för det var fusk. Och då sa jag ”HA!” för jag förvarar ju mina flyttkartonger inne hos en av våra kontorsgrannar lite på obestämd tid. Men sen kom den kontorsgrannen in och sa att jag inte kunde ha flyttkartongerna därinne längre för de var tydligen inte helt överens med mig angående vad som kan vara rimligt att förvänta sig i ”obestämd tid” när någon säger ”kan jag ha de här inne hos er en liten stund bara?”.
Så då blev det ett slags problem.
Men sen kom en som jobbar på kontorshotellet hit och bad oss att tömma vårt postfack, eftersom vi ska byta postfack. Och då sa jag att jag kunde göra det om jag i utbyte kunde få låna en av de där vagnarna som de har maten på när de får catering till konferensanläggningen i andra änden av huset. Och då fick jag det. Men jag var tvungen att lova att jag skulle lämna tillbaka den idag. Men både ni och jag vet ju att det är jättelång tid kvar av den här dagen. Så nu har jag slängt en massa skräp som låg i flyttkartongerna. Och allt viktigt skräp som jag inte vill slänga har jag lagt på vagnen. Och skrivbordet är fortfarande rent.
Och när jag tömde postfacket så upptäckte jag att jag hade fått två paket. I ett av dem låg det en klocka från läsaren ”Jonas aka Ogräs”, för han hade läst det där blogginlägget om att jag skulle köpa en ny klocka och att jag ville ha en som var hållbar och svart. Så då SKICKADE Jonas en klocka till mig som var hållbar och svart. Fattar ni? Herregud. Om du läser det här Jonas, tack som fan! Jag började nästan gråta. Och sen skulle jag ta en bild på klockan men då visade det sig att efter att jag tappade min mobil i en grej häromdagen så funkar inte den så bra längre. Och med ”inte så bra” så menar jag ”inte alls”. Fast sen upptäckte jag att man kan ta tid på grejer med min nya klocka. Och sen upptäckte jag att i det andra paketet som jag hade fått så låg det godis. Så nu tar jag tid på hur lång tid det tar för mig att äta upp godiset.
Så jag tycker ändå att allt, sett lite i det större perspektivet, har löst sig till det bästa.
Min vän N säger förstås att jag redan har förlorat vårt vad men han vet ju inte vad han snackar om. Det är inte ett stökigt skrivbord om det är fullt av g-o-d-i-s.
Godis kan aldrig vara stökigt.
Alla vet detta.
Om du är på en väldigt stor parkeringsplats i norra Stockholm där parkeringen kostar 45 kronor i timmen. Och den medelålders mannen framför dig i kön till automaten ser ut att vara på väldigt dåligt humör och bär på en plastpåse full av enkronor.
Och det regnar.
Då kan det vara läge att där och då aktivt överväga om det inte är värt eventuella böter att bara gå därifrån.
