icon
icon
Övrigt | Publicerad 27 april 2015 20.31

The flak and the furious

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag ska inte säga att det ”inte är något personligt”, för det har varit helt och hållet personligt. För mig.

Jag har varit i Skåne. Min fru var inte med. Och det var en sådan där helg när solen sken och nostalgin filtrerade bort småstadsuppväxtens alla komplex. Jag satt på en barbequerestaurang ägd av en god vän. Vi åt kött och drack alkoholfri öl och snackade så som grabbar har en tendens att göra. Han pekade och sa ”den där då? Tycker du om den där?”. Och jag sa ”jo, jo, herregud, men jag kan inte”. Och han sa ”jag kommer inte berätta det för någon. Är du sugen?”. Och jag sa ”jag är väl för fan inte blind? Vem skulle inte bli sugen? Men jag är gift och har två små barn och är stadgad nu. Jag bor i en bostadsrätt i ett område med smala gator och ‘Kör Sakta Lekande Barn’-skyltar. Den där delen av mitt liv är över.”

Och då lutade han sig fram och sa ”det får bli vår hemlighet”.

Och sen fick jag köra hans pickup.

En svart.

Den var stor som min förra lägenhet. Jag skulle få plats med nästan alla mina skrivmaskiner på flaket. När man gasade lät det som om någon väckt Magnus Samuelsson genom att rycka i hans näshår. Det var som att rida på en full ent. Ratten var turistkartebred, hjulen högre än mina barn. Och jag tänkte att jag måste ha en. Jag tänkte att jag ville ha en så mycket att jag skulle kunna tänka mig att köpa en i hemlighet och ha den parkerad på flygplatsen i Ängelholm, så att jag skulle kunna köra min Hyundai till förskolan och lämna barnen varje morgon, och sen köra vidare in till kontoret och bara låtsas som ingenting, parkera i garaget och ställa mig i hissen. Smyga ut på entréplanet. Ta en taxi till Bromma, ta första flyget till Skåne, köra pickup i fyra timmar, och sen flyga tillbaka till Bromma och ta en taxi in till kontoret och ta hissen ner till garaget och hämta barnen på förskolan i Hyundaien som om ingenting hänt.

Det skulle kunna pågå i månader. Kanske år. Jag skulle kunna leva ett dubbelliv. Och en dag, när jag blivit bekväm och alldeles för självsäker, när jag börjar slarva, så är det de små sakerna som avslöjar allt. Kanske försöker jag starta Hyundaien med fel nyckel. Kanske doftar min jackkrage en sorts doftgran jag inte haft i Hyundaien sedan den var ny och allt kändes speciellt. Och Hyundaien ger inga speciella tecken, det tänds inga varningslampor, men innerst inne vet jag att den vet. Och den kanske väntar ett par dagar. Kanske flera veckor. Men en eftermiddag på väg från kontoret, kanske en helg när jag har varit på Max, slår gps:en plötsligt själv in koordinaterna, utan att jag kan hindra den. Alla dörrar låser sig. Och sen kör Hyundaien mig och sig själv och ett Max Suprememål och kanske en sån där lyxshake utför ett stup. För om inte Hyundaien kan få mig, då ska ingen få mig.

Nu frågade min fru vad jag tänker på, och jag sa ”inget”. Och nu tittar hon på mig som om hon redan har sett fotona i min telefon. Hon tittar på mig som hon gjorde den där gången när jag ville köpa en annan bil, som körde genom en flod (en FLOD!!!) i reklamen, men när vi stod hos bilhandlaren och han pratade om alla ”terrängegenskaper” och sa att det där var ”en perfekt bil för alla som älskar att vara ute i naturen”, så harklade sig min fru och bad mig högt att berätta för bilhandlaren lite om ”senaste gången du var ute i naturen, Fredrik. Vilken natur som helst går bra”. Hon tittar på mig nu som hon gjorde när jag hade pratat om flodbilen som ”the one that got away” medan vi körde Hyundaien 60 mil genom Sverige en augustidag året efter när det var 28 grader varmt, och en kvart senare gick luftkonditioneringen jävligt mystiskt bara sönder. Med 35 mil kvar. Och två arga barn i baksätet. Hon tittar på mig nu som om hon vill säga ”jag vet vad du håller på med. Och det gör Hyundaien också.”

Men jag skulle få plats med nästan alla mina skrivmaskiner på flaket, det är allt jag säger.

Jag skulle kunna köpa skrivmaskiner som jag bara hade i Skåne.

Jag skulle kunna köpa flygbiljetterna under falsk identitet. Ha ett hemligt bankfack någonstans med tre olika körkort, bensinpengar i kontanter och en pistol. Eller kanske inte en pistol. Men kanske en låda Snickers. Ifall att något händer.

Det skulle kunna vara mitt Narnia.

2015-04-23 15.44.39

 

Annons
Övrigt | Publicerad 23 april 2015 08.20

It’s a southern thing

Idag ska jag alltså som hastigast till Skåne. Ikväll klockan 18 ska jag bli intervjuad på en liten scen på biblioteket i Helsingborg av min vän Alex som jobbar där. Eventuellt kommer vi mest skrika invektiv åt varandra eftersom Alex växte upp i ett hem där åsikten att Donatello är den coolaste ninja turtlesen var ”helt okej”. Trots att alla civiliserade människor vet att det bara är nazister som inte tycker att Michelangelo är coolast.

 

Eventuellt kommer vi prata om mina böcker också. Men förmodligen inte om ”Min mormor hälsar och säger förlåt” för Alex tycker att den är ganska kass.

 

Hur som helst har jag redan fått upprepa min kaffebeställning tre gånger på Bromma Flygplats så jag antar att den sortens dialektförflyttning som gör att min fru måste ringa över Skype varje gång jag har varit i Skåne i mer än tre timmar för att kunna se mina läppar medan jag pratar är initierad. Jag ser som vanligt fram emot att komma ner till Helsingborg och beställa samma sorts kaffe av någon som muttrar ”jävla stockholmare”.

 

Jag är en världsmedborgare.

Annons
Övrigt | Publicerad 20 april 2015 22.47

Reklam

Godkväll. Det är jag igen. Det kommer gå snabbt.

Jag ville bara nämna att nu på torsdag ska jag prata om grejer på stadsbiblioteket i Helsingborg. Det är 50-årsfirande. För biblioteket, alltså. Men jag fyller snart 34 så om någon ser en trevlig keps- och skrivmaskinsaffär någonstans är jag inte den som dömer. Hur som helst: Klockan 18 börjar det. På biblioteket, alltså. I Helsingborg. Det ligger i Skåne till vänster om E4.

Jag ville också nämna att jag nuförtiden även härjar på Instagram (mest om kepsar och kakor) och Twitter (mest om amerikanska bilar som kör i cirklar och män i hjälm som skriker åt varandra).

Jag finns, om man nu verkligen sannerligen innerligt är i besittning av på tok för mycket fritid, även på Facebook.

Det var allt.

Jag ber om ursäkt för de här 20 sekunderna av era liv. Bloggen återgår strax till sin vanliga brist på innehåll.

Annons
Övrigt | Publicerad 19 april 2015 09.43

Min fru säger att det är mat som ”blev över”. Jag föredrar att kalla det mat som ”kom undan”.

Igår: Svensk-iranskt barnkalas.

Idag: Skånsk frukost.

image

De där fluffiga i ena hörnet är en sorts iranska kakor som smakar som om någon friterat ett moln. Det där i andra hörnet är resterna av en Captain America-tårta. Den kämpade tappert, men i den avgörande striden var mina krafter för stora. Min fru håller på om att jag kan glömma att jag får hitta på ett superhjältenamn för det jag har är tydligen inte en ”superkraft” utan ett ”problem”. Men hon förstår inte det här. De vanliga människorna gör aldrig det.

Jag har visserligen inte kommit på något superhjältenamn än, men det är i alla fall det världen kommer ropa när någon skriker ”vi måste göra plats i kylen!!!” och någon annan pekar mot himlen och svarar ”det här låter som ett jobb för…”.

Övrigt | Publicerad 17 april 2015 21.46

Mitt liv är inte händelselöst. Det är lågintensivt.

Vi har haft vår bil i nästan två år. Det har verkat som en vanlig bil. Den har inte gjort några tricks, den har inte förefallit ha några hemligheter. Den har på alla sätt gett intrycket av att bara vara ett transportmedel.

Men idag var min dotter och jag ute och körde, ensamma, och medan vi satt i en kö vid ett rödljus sneglade jag av en händelse upp i taket och såg något.

Något som såg ut som en…lucka.

IMG_3098

Och jag ska alltså inte på något sätt alls försöka jämföra min Hyundai med Airwolf. Inte alls.

Men om Airwolf hade haft ett hemligt lönnfack där man kunde gömma sina snacks.

Det är allt jag tänker säga om det.

IMG_3096

I instruktionsboken står det att det är ett ”solglasögonfack”, men både min dotter och jag ser ju för fan att det är till för snacks. Hemliga snacks. Det är till och med en liten nersänkt öppning där i mitten så att de hemliga snacksen ska rulla ut naturligt över kanten och ner i munnen på en när man har bråttom och öppnar facket medan man är på ett hemligt uppdrag och till exempel blir beskjuten av fientlig gerilla eller är i garaget och bara ska hämta en grej.

”Solglasögonfack.” Ingen normal människa skulle för fan lägga solglasögon i DET HEMLIGA SNACKSFACKET. Min dotter och jag är överens om detta.

Eller, ja. Alltså, hon är ju bara ett och ett halvt år gammal, min dotter. Så, ja, ni vet.

Hon kan ha sitt crack där.