icon
icon
Övrigt | Publicerad 15 december 2014 10.05

Too uncool for school

Jag har varit hemma med min dotter sedan september. Visserligen inte så jättemycket ”föräldraledig” som alla andra föräldrar, eftersom jag ju inte per definition möjligen har ett jobb att vara ledig från, men ändå.

Ändå. Liksom.

Min dotter och jag har gjort allt tillsammans. Sovit. Ätit. Lekt. Diskuterat. Kollat på Teletubbies och Dallas Cowboys. Vi har levt ihop 24 timmar om dygnet. Vi har åkt bil och gått i köpcentrum och övat på att sätta upp håret i en sån där Zlatansamurajtofs och vi har köpt kepsar och leksaksapor som sjunger om man killar dem på magen. Vi har delat glädje och sorg. Vi har delat bananer och såna där jättejättejättesmå Daninoyoghurtar. Vi har skrattat och dansat och LEVT. Liksom. I nästan fyra månader. Fyra frikkin månader. Jag vill inte låta dramatisk här men det är en fjärdedel av hennes liv. Om jag hade levt dygnet runt med någon i en fjärdedel av mitt liv så hade det varit nästan åtta och ett halvt år. Det är en ganska monumental förändring. Det är ett våldsamt ingrepp i hela en persons sociala funktioner och grundläggande trygghetssystem.

Jag fattar ju det.

Och idag började vi inskolningen. Så jag var liksom förberedd på att det skulle bli lite jobbigt för det lilla livet. Att släppa taget om mig, så att säga. Jag var förberedd på hela grejen där jag skulle få försöka backa mot grinden med en panikslagen liten gremlinkoala fastklamrad runt benet. Jag hade stålsatt mig för det hjärtskärande skriket när personalen skulle få försöka ömsom slita och ömsom försiktigt pilla loss henne från mig som tuggummi ur hår. Jag visste att det här skulle bli svårt. Jag begrep att det här skulle bli en hemsk erfarenhet av extrem separationsångest.

Och så kommer vi fram. Och så vinkar ungen bara och går in. Skriker ”EJÅ!” och stänger grinden efter sig. Det otacksamma lilla trollet. Och nu sitter jag ensam på ett köpcentrum och får tydligen göra vad jag vill hela dagen.

Det känns som den där gången när jag åkte buss och en pojke i högstadieåldern reste sig upp och erbjöd mig sin sittplats.

Jag är både tacksam och jävligt kränkt.

Annons
Övrigt | Publicerad 13 december 2014 23.57

Min familj älskar mig

Verkligen.

Jag är säker på att de älskar mig.

Vi har visserligen varit tillsammans 16 timmar i sträck idag och det regnade ute och vårt wi-fi fungerade inte. Och jag var ganska noga med reglerna när vi spelade Monopol. Men jag tror att de älskar mig. Jag är nästan säker på att de älskar mig.

De började visserligen kolla på internet vilka länder i världen som saknar utlämningsavtal med Sverige, och jag skämtade och sa ”alltså det är inte så utlämningsavtal funkar, det är inte så att ni kan skicka dit mig och bli av med mig!”, och min fru muttrade ”när vi säger ‘utlämningsavtal’ så menar vi vilka länder vi ANDRA kan åka till utan att riskera att någon kommer dit och försöker lämna tillbaka dig”.

Men jag är säker på att det var helt hypotetiskt.

Jag är säker på att de älskar mig.

Annons
Övrigt | Publicerad 13 december 2014 14.15

Reklam

Jo, hej. I ingen speciell ordning alls:

1. Om man händelsevis vill köpa ett signerat exemplar av min bok ”Britt-Marie var här” så kan man göra det på CDON ett tag till.

2. Om man händelsevis befinner sig i Umeå imorgon och inte har speciellt höga krav på innehållsvärdet i sin söndag så pratar jag om grejer och ritar ponnys i grejer och lite andra grejer på Kulturhuset Väven klockan 13. Man kan köpa biljetter HÄR tror jag.

3. Den godnattsaga och skrivmaskin som jag auktionerar ut till förmån för Musikhjälpen går fortfarande att bjuda på HÄR. Godnattsagan är sådär men skrivmaskinen är jättefin.

4. Den 18 december signerar jag böcker på Akademinbokhandeln på Hötorget i Stockholm klockan 11-14. Den 20 december är jag på Akademibokhandeln på Center Syd i Löddeköpinge. Kom gärna förbi. Vi kan prata om Dallas Cowboys chanser att nå playoff i år och om Satsify My Bowl helt enkelt är topp-3 glassmaker just nu eller inte.

Det var bara det. Tack för att ni lyssnade.

Annons
Övrigt | Publicerad 12 december 2014 22.55

She gets me

God väns tonåriga barn: (Osammanhängande harang om vad jag tror är någon sorts spel på internet) Det är en expansion pack (obegriplig utläggning om ”shields” och något annat som jag inte riktigt hörde vad det var) som unlockar hidden (någonting om ”super” eller ”ultra” eller ”max” eller något) levels!

Jag: (Med den minen som jag har när jag förstår exakt vad som försiggår) Okej. Va?

God väns tonåriga barn: Det är en expansion pack som unlockar hidden extralevels. Alltså om man var (något om ”master” och någonting om någonting och någonting annat och sen någonting om ”superior” eller vad fan det nu var) maxlevel out (det är möjligt att jag felciterar) så har man levelspace KVAR nu!

(Lång tystnad)

Jag: Jag har nått den åldern i livet nu när jag inte längre fattar vad det här betyder.

God väns tonåriga barn: (Vänder sig till min fru) Alltså det är en expansion pack!

Min fru: (Vänder sig till mig, klappar mig på kinden) Jo, du förstår älskling, han hade levlat upp sin gubbe till max. Men sen släppte de en expansion med nya levels, så att han kunde levla upp sin gubbe ännu mer. Och då blev han glad. Sådär glad som du blev när du trodde att de starkaste kapslarna till vår kaffemaskin var nivå 10, och sen fick reda på att det fanns en annan smak som hade nivå 12.

Jag: (Ljudet av plötslig förståelse) Aaaaaaaaaaaaah. Jag fattar.

God väns tonåriga barn: (Tittar på mig. Skakar nedlåtande på huvudet.)

Jag: (Möjligen en aning känsloladdat) DU KOMMER INTE FÅ DRICKA MITT MAXLEVELKAFFE!!!

Övrigt | Publicerad 11 december 2014 22.36

Familjeliv handlar om kompromisser

Så jag hade glömt det här med lucia. Och det borde ju inte ha gått att fixa en dräkt vid den tiden på kvällen, men min fru gjorde väl vad det nu är min fru gör. Ringde samtal. Nätverkade. Utpressade. Jag vet inte. Men imorse fanns det i alla fall en pepparkaksdräkt.

Eller, ja. Det var ju det barnen hade begärt. Att få vara pepparkakor.

Själv tycker jag fortfarande att de borde ha varit Indiana Jones.

Jag måste erkänna att min fru lyckades se till att vi möttes ganska exakt halvvägs.

IMG_2150