icon
icon
Övrigt | Publicerad 15 april 2015 22.44

Save the cheerleader, save the world.

Min fru och jag hade köpt mat och var på väg hem i bilen. Jag körde, hon satt i passagerarsätet med maten i famnen. Ungefär halvvägs hem finns en skarp vänstersväng med väldigt dålig sikt, och precis när vi skulle svänga ut där kom en bil från andra hållet, samtidigt som en lastbil backade rakt ut i korsningen utan att se att det kom trafik. Så bilen som kom från andra hållet girade åt vårt håll, över korsningen, och jag tvärnitade och sträckte instinktivt ut armen över passagerarsätet för att skydda den jag älskar.

Det är en instinkt, alltså. Att fälla ut armen sådär. Det finns äktenskap där en person hade fått beröm för det.

Men min fru bara ”när du trodde att vi skulle krocka där, och fällde ut armen sådär, var det mig eller maten du försökte skydda då?”.

Och det är fan en rätt jävla taskig grej att fråga. Jag vet inte hur ni känner, men jag känner faktiskt inte att det är okej av henne.

Jag är en ganska stor kille.

Jag är fullt kapabel att skydda båda.

Annons
Övrigt | Publicerad 13 april 2015 21.55

Varmt hjärta. Kalla fakta.

Jag tycker inte att det är orimligt.

Hon frågade varför det låg popcorn överallt på golvet i bilen. Jag frågade om hon var irriterad. Hon frågade varför det låg POPCORN överallt i bilen, och jag frågade om hon var IRRITERAD. Och då sa hon att NU var hon det, och sen frågade hon varför det låg popcorn överallt i BILEN. Och då frågade jag om hon var mest irriterad för att någon hade ätit popcorn i bilen eller för att någon hade spillt popcornen på golvet.

Jag tycker inte att det är orimligt att fråga. Svaret kommer faktiskt till väldigt stor del avgöra hur mycket av det här jag kan skylla på barnen. Jag behöver även använda en del av informationen i svaret till att avgöra hur jag ska gå till väga för att det här inte ska bli ytterligare en diskussion som handlar om den där gången när jag frågade en kille på Elgiganten om det finns popcornmaskinssladdar som går att koppla till cigarettändaruttaget i en Hyundai.

De här två incidenterna behöver inte nödvändigtvis ha med varandra att göra.

Dessutom var det preliminärt förmodligen mest barnens fel.

Annons
Övrigt | Publicerad 11 april 2015 23.55

Ett gott ord

Min femåriga son är förbannad på svenska språket nu igen eftersom han tycker att det är fullständigt orimligt att ”efterrätt” heter ”efterrätt” och inte ”eftermiddag”.

Eftersom hans mamma säger att det bara är efter den som vi får äta det.

Jag börjar få slut på motargument.

Jag börjar även få slut på efterrätt.

Annons
Övrigt | Publicerad 11 april 2015 11.52

Mitt föräldraskap. I sammanfattning.

image

Övrigt | Publicerad 10 april 2015 15.37

Att leva i en bubbla. Med mig.

Så här är det: Så länge jag kan minnas har folk som känner mig sagt att jag behöver ”terapi”. Så jag har intresserat mig en hel del för terapi. För jag vill bli en bättre människa och bla bla bla. Framför allt har jag läst jättemycket om kognitiv beteendeterapi eller vad det heter. Eller ”jättemycket” är kanske att ta i men jag har wikipediat. Och jag har till och med vid ett tillfälle gått i den sortens terapi själv eftersom jag hade höjdskräck. Och det hjälpte. Ett tag. Och sen fick jag lite fallskräck, och den funkar rätt dåligt ihop med höjder, men ändå. Låt oss fokusera på rätt saker här: Kognitiv beteendeterapi går ut på att man ska bota sina fobier genom att utsätta sig för dem. Eller det kanske inte är exakt vad det går ut på, men vi skulle kunna sammanfatta det så. Eller jag skulle kunna göra det, om ni inte vill hållas ansvariga efteråt. Jag sammanfattar det med att fobier botas genom att man utsätts litegrann för dem. I en accelerande dos. Som när folk med spindelfobi får gå till Skansen och klappa en av de där spindlarna som är stor som en robotgräsklippare och hårig som en jävla labrador.

Det är terapi. De mår jättebra efteråt. Har ingen fobi alls för spindlar. Jag har sett det här på tv, vill jag minnas.

Så.

Om vi nu rent hypotetiskt antar att min fru egentligen inte ”hatar” att jag sitter bredvid henne och trycker bubbelplast, utan att det kanske mer handlar om att hon har en ”fobi”.

Då är det ju inte direkt som att jag ”provocerar” alls, faktiskt. Det är mer som att jag använder kognitiv beteendeterapi genom att utsätta henne för hennes fobi i en lagom dos tills hon blir botad.

Det är alltså kanske inte alls jag som är ”jävligt störig” utan i själva verket jag som är ”otroligt hjälpsam”.

Så det kan vara så.

Jag kände att hon blev lite defensiv när jag försökte förklara det här.

Men förnekelse är alltid den första reaktionen för den som har problem.

Förnekelse och att hon kastar fjärrkontrollen jättehårt på mig.