icon
icon
Övrigt | Publicerad 20 april 2014 10.23

Om jag hade varit en lite känsligare person så hade jag tagit illa upp av det här

Påsk.

God vän: (Ringer på dörren)

Min fru: (Öppnar) Hej! Välkomna!

God vän: Hej! Förlåt att vi är så sena.

Min fru: Det gör inget, vi väntar ändå på barnen. De är ute och gömmer sina påskägg.

God vän: Åh! Gud vad gulligt, kör ni den där traditionen när ni gömmer påskäggen och så får barnen springa runt och leta upp dem?

Min fru: Nej, alltså. Jag menar att barnen är ute och letar efter bra gömställen.

God vän: Just det! Just det! De letar efter påskäggen!

Min fru: Alltså. Jag vet inte hur det är i din familj. Men de här barnen har sett Fredrik äta godis. Så tro mig: De gömmer sina påskägg.

Annons
Övrigt | Publicerad 17 april 2014 22.59

Upp, upp och iväg.

Jo.

Min snart fyraårige son lekte med Lego vid köksbordet, och han tappade en bit på golvet. Så han vände sig till mig och sa: ”Pappa. Kan du ta upp min Lego?”. Varpå jag sa: ”Va?”. Varpå han sa: ”Kan du ta upp Legon pappa?”. Varpå jag sa: ”Vilken Lego?”. Varpå han sa: ”Legon som jag tappa”. Varpå jag sa: ”Den ligger ju där precis under din stol”. Varpå han nickade och sa: ”Kan du ta upp den pappa?”. Varpå jag sa: ”Ska JAG ta upp den?”. Varpå han sa: ”Mmm.”. Varpå jag sa: ”DU tappade Legon! DU kan ta upp den!”.

Varpå han var tyst en väldigt lång stund, innan han sa: ”Nä”.

Varpå jag sa: ”Men skärp dig”. Varpå han sa: ”Nä”. Varpå jag sa: ”Du kan faktiskt inte tappa Lego och begära att nån annan ska ta upp det åt dig, hur skulle det se ut? Världen skulle vara full av…jag vet inte…men det skulle inte vara bra”. Varpå han sa: ”Snälla pappa”. Varpå jag sa: ”Nej!”. Varpå han sa: ”Jo!”. Varpå jag sa: ”Nej!”. Varpå han sa ”Snääälla!”.

Varpå jag tänkte efter en stund. Och beslutade mig för att lära honom en läxa. Så som ansvarsfulla vuxna gör. Hjälpa honom att sätta saker och ting i perspektiv, ge honom en smak av hans egen medicin, göra honom uppmärksam på livets symbolik, och så vidare och så vidare och så vidare.

Så jag tog min keps och kastade den på golvet. Och så vände jag mig till min son och sa: ”Oj! Jag tappade min keps. Kan du ta upp den åt mig?”.

Och då GJORDE han det.

Hoppade ner från sin stol, steg ner på mattan, gick förbi sin Lego-bit, sprang och hämtade min keps, gav den till mig, och sprang tillbaka och klättrade upp på sin stol. Och sedan vände han sig till mig, såg mig djupt in i ögonen, och sa: ”Pappa. Kan du ta upp min Lego?”.

Så, ja.

Det var en sådan där dag idag då jag inte riktigt kunde avgöra om jag är på väg att ge honom en väldigt bra eller en fullständigt urusel uppfostran.

Annons
Övrigt | Publicerad 16 april 2014 12.25

Tänka innanför lådan

Så vi skulle byta säng till vår dotter, eftersom hon har vuxit ur den lilla spjälsängen. Så jag skulle lägga ner spjälsängen i sin kartong och tejpa igen kartongen och ställa ner den i förrådet. Så jag hämtade kartongen och tejpen. Och så skruvade jag isär spjälsängen och la ner alla delar i kartongen och tejpade igen kartongen jättehårt så att den inte skulle gå sönder på vägen ner i källaren så att skruvar och skit rasar nerför trapporna så att jag får krypa runt och leta efter dem hela jävla natten.

Igen.

Tyvärr visade det sig när jag var färdig med det här att jag inte hade lagt i ”alla delar” så mycket som jag hade lagt i ”nästan alla delar” i kartongen. Och så kom min fru och frågade om jag behövde hjälp. Och då sa jag nej. Och då sa hon ”ska du verkligen försöka bita upp all tejpen?”. Och då sa jag ”men kom med ett BÄTTRE förslag då?”. Och då gick hon och hämtade en sax. Men under tiden kom jag på att jag kunde använda en nyckel. Och när hon kom tillbaka tittade hon på mig och sa ”är det där mina nycklar?”. Och då sa jag ”tyst när jag arbetar!” och då sa hon ”ska du inte ta saxen i alla fall?” och då sa jag ”oh ye of little faith” med asbra dialekt och allting.

Och så sprättade jag upp all tejpen med hjälp av nycklarna. Som Russell Crowe hade gjort. Och sen öppnade jag kartongen och la ner ALLA delar till spjälsängen i den. Och sen tejpade jag igen HELA kartongen ASNOGA med väldigt, väldigt, väldigt många varv tejp. Och sen bar jag ner alltihop i källaren och lyfte upp det på en jättehög hylla i vårt förråd. Utan en enda repa eller endaste litet märke i spjälsängen. Utan att tappa en enda skruv. Utan att gnälla en enda gång.

Och när jag hade gjort allt det, helt själv och helt utan hjälp, och kom upp i lägenheten till den familj jag dagligen med mitt anletes svett beskyddar och det hem som jag bygger med mina bara händer, vad tror ni att min fru säger då? Va?

Vad för slags TACK för sin insats får man av sitt livs kärlek, sin hustru, modern till sina barn?

”Du tejpade in mina nycklar i kartongen, eller hur?”.

Det är vad man får.

Annons
Övrigt | Publicerad 15 april 2014 23.41

Det är inte det att vi har växt isär det är bara det att vi aldrig riktigt har växt ihop

Om man ska sammanfatta alla bråk min fru och jag någonsin har haft i det här äktenskapet , och samtidigt sammanfatta alla sätt vi är så fundamentalt olika på att det stundtals är helt obegripligt att vi över huvud taget lyckas bo under samma tak, då kan man väl säga så här:

Jag böjer skärmarna på alla nya kepsar genom att sätta dem i kaffekoppar. Alla vet att det är så man gör. Allt annat är faktiskt barbariskt.

Så när vi kommer hem från USA och jag sätter alla mina nya kepsar i kaffekoppar och min fru kommer upp nästa morgon och ska dricka kaffe. Då finns det två sätt att betrakta livet på:

Antingen så behöver vi fler kaffekoppar.

Eller så behöver jag sluta köpa kepsar.

Så vi behöver fler kaffekoppar.

Övrigt | Publicerad 15 april 2014 21.05

Alltså

Jag är inte kemist eller fysiker eller vad man nu behöver vara, så jag vet inte exakt vad det är som händer när såna där smörgåsrån blandas med bebisars saliv, men vad det än är så borde det fan finnas avancerad forskning på hur man skulle kunna använda den här smeten som vapen för smeten som är kvar på matstolen och på bebisens kläder och på mina kläder och i mitt hår är fan som cement. Jätteondskefull cement. Jättejätteonda superhjältar skulle kunna bygga vapen som dödar goda superhjältar av det här.

Jag tänker samla ihop all smörgåsrån- och salivsmet från det här köket och sen ska jag bygga ett sånt där panic room av det. Det kommer bli ett fucking ogenomträngligt panic room. Och sen tänker jag gå in i mitt panic room och stänga dörren nästa gång någon ger min dotter ett smörgåsrån. Det är vad jag tänker göra.

Men, jo.

Hur som helst.

Din iPhone är alltså sönder och det var ungefär så här det gick till.