Jo, jag förstår att det i mitt förra blogginlägg kanske framstår som att jag är en usel vän och en allmänt dålig människa medan min vän N är en alltigenom underbar individ som inte gör annat än går runt och finns till för sin omgivnings skull hela dagarna.
Och det kanske är sant.
Men jag vill faktiskt i så fall bara komplettera historien om tavlan som N målade av mig med att han när han gav den till mig var noga med att påpeka att den behövde ramas in. Och jag ska inte säga att han var påstridig angående detta, men jag tänker trots allt hävda att jag nog ändå fick känslan av att han eventuellt skulle ta en smula illa upp om jag inte tänkte hänga upp tavlan på kontoret inramad.
Så vi gick till en affär där de ramar in tavlor.
Och min vän N stod en bit bakom mig, som om vi inte alls var där tillsammans, och fick därför alldeles ostört betrakta hela scenen där personalen i butiken samlades runt disken för att titta på en lagom tjock och lite varm 33-årig man som försökte vara avslappnad och cool och låtsas som att det vore den allra naturligaste sak i världen att han kommit in där ensam en tisdagseftermiddag i januari för att rama in en ganska stor akrylmålning föreställandes sig själv.
En målning där han är klädd som cowboy.
Och håller i ett gevär.
Nej, jag var inte avslappnad. Nej, jag var inte cool. Och nej, jag känner faktiskt inte att personalen ansträngde sig tillräckligt mycket för att ge intrycket av att de inte skrattade åt mig utan med mig. Jag är absolut inte otacksam, verkligen inte, och jag tänker givetvis inte gå så långt som att försöka insinuera att allt det här långt i förväg var noga genomtänkt av min vän N för att nå fram till exakt detta scenario.
Men jag känner faktiskt att tavlan i slutändan lite är en present till honom också nu.