Reflektionstid

Runt 9.45 imorse.

Jag: (Stiger in på vårt nya kontor) Tjena.

Min vän N: (Sitter vid sitt skrivbord, omgiven av sina bokhyllor, allt perfekt placerat och uppskruvat och i alldeles total avsaknad av alla grejer som fanns på det gamla kontoret som tillhörde mig) God förmiddag.

Jag: Du säger "god förmiddag" på det där sättet som folk gör som har varit på kontoret sedan väldigt tidigt på morgonen.

Min vän N: Jag har gjort i ordning min halva av kontoret.

Jag: Jag ser det. Jag ser också att du helt sket i att ta hit alla mina grejer.

Min vän N: Jag tänkte göra det. Men jag blev upptagen.

Jag: Med vad?

Min vän N: (Pekar ut genom fönstret) Ser du det där?

Jag: (Tittar ut genom fönstret) Det är en finare utsikt än på förra kontoret.

Min vän N: (Pekar en aning mer irriterat) Jamen det DÄR!

Jag: Vilket?

Min vän N: (Ser ut som han gör när han pratar med mig i största allmänhet i mer än 30 sekunder) Kommer du ihåg att jag berättade för dig att jag har som ambition att du och jag ska komma på hur man tar sig upp på taket på den här kontorsbyggnaden, och sedan placera ut en utemöbelssoffgrupp däruppe.

Jag: Du tjatade om det en hel dag, så det är ganska svårt att glömma.

Min vän N: (Suckar så som man gör när man förklarar något för ett mycket litet barn) Och du förstår att själva poängen med det inte primärt var att vi skulle utnyttja utemöbelssoffgruppen som rekreationsområde utan att människor som arbetar i kontorsbyggnader som är högre än vår skulle titta ut genom fönstret och tänka "vem faaan har baxat upp den där svinstora utemöbelssoffgruppen upp på taket på den där kontorsbyggnaden"?

Jag: Du gjorde det ganska klart för mig. Ja. Jag förstod det som att det var därför du involverade mig i planen. För att jag skulle bära möblerna.

Min vän N: (Pekar argt ut genom fönstret) Ja! Och titta DÄR!

Jag: (Tittar ut genom fönstret) Åh fan.

Min vän N: Det är någon som har tagit sig upp på taket på kontorsbyggnaden mittemot vår och placerat ut en utemöbelssoffgrupp där!

Jag: Jag ser det.

Min vän N: (Sätter händerna beslutsamt i sidorna så som Stålmannen hade satt händerna beslutsamt i sidorna i den här situationen) Vi måste etablera kontakt med personerna som har gjort det.

Jag: Okej.

Min vän N: Vi turas om att vakta här tills de kommer upp. Sedan kommer vi använda oss av burktelefon.

(Tystnad)

Jag: Va?

Min vän N: (Ger inte helt och hållet intrycket av att det är mig han pratar med längre) Vi kommer behöva ett sätt att få deras ände av burktelefonen över gatan. Vi kommer eventuellt behöva ett armborst.

(Längre tystnad) 

Jag: Hur tidigt var du här imorse egentligen?

Min vän N: (Börjar utveckla ett ganska ambivalent kroppsspråk) Runt sex.

(Längst tystnad)

Jag: Och hur många koppar kaffe har du druckit sedan dess, på ett ungefär?

Möblemanget ifråga syns strax mellan tredje och fjärde fönsterraden från vänster. Det mest oroväckande med historian i övrigt är att det skulle vara mer förvånande att i det här läget få veta att min vän N inte äger ett armborst än motsatsen.