Jo, hörrni, alltså. I övermorgon är det sagt att min nya bok ska börja säljas i landets lite mindre nogräknade bokaffärer. Man kan läsa de första 20 sidorna här: http://media.bonnierforlagen.se/bladderex/?isbn=9789137140551
Och, ja. Böcker kostar ju pengar. Och vi pratade ju som hastigast för några veckor sedan om det här med “förväntningar”. Jag tar ju givetvis för givet att ni som följer den här bloggen, i likhet med alla som känner mig, vet att jag är en på alla sätt orimlig person att ha förväntningar på. Jag är en ganska tjock kille med keps som tillbringar dagarna med att sitta på ett kontor och äta cashewnötter och titta på Buffy the vampire slayer. Jag glömmer blöta handdukar på badrumsgolvet och spiller smält ost i det där lilla uttaget i bilen där man laddar telefonen. Och jag får rätt mycket dåliga idéer när jag har tid över. Och om sanningen ska fram så har jag faktiskt helt sjukt mycket tid över.
Så: Om någon av er funderar på att läsa den nya boken tror jag att du gör både dig och mig en stor tjänst om du sänker förväntningarna rätt rejält, alldeles oavsett vilken nivå du har härbärgerat dem på just för tillfället. För om du gillade min förra bok så var ju det, om vi nu ska vara ärliga mot varandra och det känner jag att vi ska, troligtvis en hel del beroende på att du inte hade några förväntningar alls. Eftersom du hade sett mig på bild och kanske hade läst min blogg och därmed var väl medveten om att jag som min gamla svensklärare brukade säga “har ett tämligen defekt filter mellan tanke och text”.
Den nya boken är alltså inte en uppföljare till “En man som heter Ove”. Jag vill inte tjata om det men, ja, ni vet. Det vill jag ju. Det är inte en uppföljare, oavsett hur mycket mitt förlag tyvärr försöker slå i folk det genom att kalla den “uppföljare” i sina kataloger för att de tror att den kommer sälja bättre då. Det var aldrig min ambition att den skulle bli en uppföljare, det var meningen att det skulle bli en helt annan bok. Den här boken och boken om Ove har faktiskt ur många synvinklar spektakulärt lite gemensamt. “Min mormor hälsar och säger förlåt” handlar alltså om en sjuårig flicka och hennes mormor och deras fantasivärld, där det bland annat bor ett stort jävla monster som heter “Nuven” som vill att allting ska hända omedelbart. Nuven äter barns framtid, så att de aldrig kan skjuta upp allt tråkigt skit till senare och göra något roligt under tiden. Det finns ångrar också. De är som hästar, men de ångrar sig oftare. Och mormor har ett paintballgevär. Och ordet “bajs” förekommer redan i första kapitlet.
Ni fattar.
Min fru säger att det är det här som händer när det går ett år utan att någon ifrågasätter vad jag egentligen gör på mitt kontor hela dagarna. Min farmor säger att den är “lite svår”. Min agent använder uttrycket “lite speciell” men med sjukt lång paus mellan “lite” och “…speciell”.
Man kan ju inte gå runt och ha förväntningar på den typen av saker. Så är det bara. Ni fattar ju att det är orimligt. Och varje gång ni låter mig härja här på bloggen så betalar ni med er tid, och det är en valuta jag har den allra största respekt för, eftersom det i slutändan är vad nästan alla människor jag känner helst vill växla in sina pengar till mer av. Så jag vill inte uppta mer av den än ni upplever att ni får något tillbaka för.
De första tjugo sidorna ligger alltså på länken i början av det här inlägget (och om man inte orkar scrolla upp ända dit så kan man även klicka här). Om man inte tycker att det verkar helt och hållet värdelöst blir jag förstås väldigt glad om man läser resten av boken. Men om man istället upplever att nu får det väl ändå ta och räcka lite och nu är det nog fan dags för den här killen att tvätta kepsen och gå och skaffa ett riktigt jobb, då har jag den allra största förståelse för det också.
Skulle man nu trots allt köpa boken och uppleva att den var sämre än de första 20 sidorna utlovade vill jag påminna om att den då går utmärkt att använda som till exempel iPad-stöd eller dåligt fungerande frisbee eller pall om man behöver en väldigt låg pall. Man kan säkert även elda med den, men då tror jag att man ska ta bort pärmen först för jag tror att det är plast och skit i den.
Ja. Det var bara det.
Bloggen återgår i vanlig oordning alldeles strax till sin ordinarie brist på program.
