Jo.
Som den riktigt uppmärksamme eventuellt la märke till var ju Metro-krönikan i förra blogginlägget alltså min sista Metro-krönika. Jag vill bara som allra hastigast, eftersom det möjligen är lite på sin plats i sammanhanget, nämna att det inte ligger någon som helst osämja bakom det beslutet. Metro-redaktionen har på alla sätt varit hedersknyfflar mot mig och haft det allra största tålamod med min personlighet i allmänhet och det faktum att jag är så dålig på att hålla deadlines att en redaktör på en helt annan tidning en gång lobbade ganska allvarligt för att försöka få ett syndrom uppkallat efter mig i synnerhet.
Men jag har skrivit krönikor varje vecka i fem år. Jag känner att alla, inklusive jag själv, kanske skulle må bra av en paus från mig ett tag nu. Det är bra med pauser ibland.
Efter det nummer av Café som ligger ute i butik nu kommer jag inte heller skriva fler krönikor där. Under ett litet tag till framöver kommer jag nog fortsätta skriva för Vi Föräldrar då och då, men det blir nog inte så värst mycket mer än så.
Tiden som plötsligt blir över? Tja. Football Manager, tänkte jag väl till att börja med. Och så tänkte jag skriva lite fler böcker. Och blogga lite mer.
Så, ja. I slutändan går det ju ut över er som är här lik förbannat, kan man säga. Så vi kan egentligen bara fortsätta som vanligt. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.
Och jag måste i alla fall ge säljavdelningen på Metro att de lyckades rätt bra med annonsplaceringen under min sista krönika.
Men anywho och hur som helst och så vidare et cetera: Skulle någon av er uppleva att ni har för mycket av det där ”fritid” som alla pratar om framöver så finns jag även på Twitter och Facebook vid behov.
Det var bara det.
Tack för att ni lyssnade.
