Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Resa med fienden

 |  Publicerad 2013-06-05 10:22  |  Lästid: 2 minuter

Jag antar att ni är bekanta med fenomenet när svenska turister som varit på ett exotiskt resmål i mer än en vecka gärna demonstrativt gapar de få lösryckta ord på det lokala språket som de snappat upp de senaste sju dagarna, för att markera för nyanlända turister från samma städer som de själva att här står minsann inte en turist utan en r-e-s-e-n-ä-r. En som minsann smälter in sömlöst i den lokala kulturen och är du och tjena med infödingarna, va. Oftast tycks ansträngningen med vokabulären visserligen begränsa sig till fraser som “hej”, “tack” och “en öl, tack”. Men ändå. Det är ju viktigt för oss som turister, det där, att få känna oss som en del av omgivningen snarare än bara en besökare i den. Oavsett om vi är i Kenya, Thailand eller på Kanarieöarna.

Jag kan själv “en öl, tack” på åtminstone ett dussin språk. Och det är ungefär allt jag kan på åtminstone nio av dem. Så jag dömer ingen. Absolut inte. Jag är helt för alla sorters anpassning och integration och att ta seden dit man kommer och så vidare och så vidare.

Men när vi var i en sydsvensk stad av mellanstorlek igår, och min fru köpte jordgubbar på torget, och hon innan hon gick därifrån vinkade till den äldre mannen som sålde dem och glatt utropade “haujhauj!”. Och han glatt ropade samma sak tillbaka. Och min fru när vi kom tillbaka till parkeringen tio minuter senare kom på att vi nog skulle ha en liter jordgubbar till ändå, och jag promenerade tillbaka. Och den äldre mannen som sålde jordgubbarna lyssnade på mig i fyra sekunder innan hans ögonbryn sjönk snabbt som en japansk aktiehandel och fräste “jaha, stockholmare va?”. Och han sedan tog tio spänn mer för jordgubbarna av mig än han gjorde av min fru.

Då får det faktiskt räcka lite.

Idag åker vi hem.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:20