Alltså.
Jag tycker ju väldigt, väldigt mycket om min fru för att hon är den sortens kvinna som går in på en pizzeria, tittar länge, länge på menyn, och sedan ber personalen redogöra för exakt hur stor den här “panpizza familj” egentligen är.
Och jag tycker väldigt mycket om henne för att hon, när personalen svarar att den är “lagom för fyra personer”, ser lite skeptisk ut en stund innan hon mumlar att “jo, det borde nog räcka då”.
Och jag tycker väldigt mycket om henne för att hon, när personalen då frågar “hur många är det som ska äta?”, nickar allvarligt och säger “det är min son och min man”.
Men det jag verkligen älskar henne för är att när personalen då tittar på vår son, tittar på mig, och sedan tittar på min fru och ser lite tveksamma ut.
Då rycker min fru på axlarna och säger “oroa er inte, den lilla är inte så stor i maten”.