Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.
Annons

Ropa varg

Fredrik Backman
Dela (100)
Tweeta
Annons

Gymmet i vårt kvarter där min fru och jag tränar (hon enligt regelbundet schema, jag lite mer enligt ett schema som skulle kunna få en utomstående betraktare att anta att mina friskvårdsvanor beslutas av en tjugosidig rollspelstärning som jag rullar ute på gatan om jag händelsevis råkar gå förbi på vägen från pizzerian) är ett sådant där obemannat gym utan reception och personal, där man måste dra sitt medlemskort i en liten läsare vid dörren för att kunna komma in.

Annons

Igår kväll var jag där och tränade, eftersom jag låg lite efter i ett par tv-serier, och klockan var runt 22.30 när jag skulle gå därifrån. Vilket jag gjorde. Gick därifrån alltså. Jag inser nu att meningsbyggnaden där skulle kunna insinuera att det hände något speciellt precis när jag skulle gå därifrån, men det gjorde det alltså inte, jag bara gick. Vilket är själva sammanfattningen av problemet. Inne på gymmet finns nämligen ett litet värdeskåp som man kan låsa in värdesaker i. Så jag hade låst in mina värdesaker där. Hemnycklar är tydligen något jag räknar som en värdesak, så när jag kom hem kunde jag inte komma in genom porten, eftersom kodlåset slutar fungera 22.00. Så jag fick gå tillbaka till gymmet. Och nej, det verkar kanske inte som mycket till historia för publicering på en blogg, knappt ens material nog för en anekdot i all hast under samtal med en på alla sätt god vän, men när jag kom tillbaka till gymmet förändrades allt detta raskt eftersom jag faktiskt lärde mig något mycket viktigt om mig själv, och om detta vill jag berätta:

Jag lärde mig att jag tydligen är den sortens person som även räknar medlemskortet till gymmet som en värdesak medan jag är på gymmet. Jag hade nämligen låst in det också i värdeskåpet. Inne på gymmet. Opraktiskt, kan man tycka, eftersom jag nu befann mig på utsidan och kortet är en förutsättning för att kunna förpassa min person till insidan. Ännu mer opraktiskt eftersom gymmet var tomt. Över huvud taget är vårt bostadsområde faktiskt tomt som ett börsmäklarsamvete klockan 22.30, och alla hus har kodlås i portarna som slutar fungera 22.00 så det finns inga grannar att knacka på hos. Mataffären stänger 21.00.

Och ja. Jo. Eftersom jag nu hade kollat på tv-serier under hela mitt gymbesök var batteriet på min telefon dött som…tja. Som något numera i allra högsta grad icke levande. Till exempel Napoleon Bonaparte eller laserdisc.

Så där stod jag. I mörkret. Ensam. I tunna svettiga kläder. Eller åtminstone tunna.

Det var så att säga en prekär situation.

Eller, ja. Det hade i alla fall varit en prekär situation om det nu inte varit för att min fru stod helt lugnt i fönstret till vår lägenhet och väntade när jag irrade mig tillbaka hem.

Jag stod nämligen på gatan utanför gymmet i ungefär tio minuter och frös och funderade över vilket som var det mest realistiska alternativet: Att någon i kvarteret fick för sig att träna klockan 22.30 och kom förbi och släppte in mig , eller att min fru listade ut exakt vad som hänt och gick och ställde sig och tittade ut genom fönstret hemma i vår lägenhet.

Det visade sig alltså att min fru stod där i fönstret.

Jag frågade henne om hennes första tanke när jag inte kom hem efter träningen var ett oroligt ”herregud, tänk om det har hänt något?”.

Men det visade sig alltså att min frus första tanke när jag inte kom hem efter träningen en mörk februarikväll där vad som helst hade kunnat hända (VAD SOM HELST!) var: ”Äh, han har förmodligen bara Netflixat upp sitt telefonbatteri och låst in sina nycklar och sitt gymkort i värdeskåpet på gymmet. Igen. Han dyker nog upp här nere på gatan förr eller senare.”

Ni vet hur man ibland funderar över hur det skulle vara om man befann sig halvvägs upp på ett berg och råkade ut för en olycka och fastnade med benet mellan två klippblock och inte visste om man skulle vänta och hoppas på att någon slår larm och kommer och letar efter en så fort man inte kommer hem när man lovat, eller om man bara skulle räkna med att ingen hjälp var att vänta och därför börja såga av sig själv benet med en fickkniv med en gång?

Jag insåg igår att jag behöver köpa en bra fickkniv.


Dela (100)
Tweeta
Annons
Annons

Laddar