Min vän N och jag har de senaste dagarna noterat att det rörelsemönster som mitt ryggskott har tilldelat mig drar åt sig en del konfunderade blickar från förbipasserande på de allmäna platser där jag passerar. Jag går tydligen helt enkelt, som en god vän uttryckte det igår, ”lite som om någon har skjutit dig med epiduralpil i gumpen”.
Min vän N och jag har förstås sedan dess diskuterat ganska ingående exakt i vilken social kontext detta renderar flest bekymrade harklingar från främlingar.
Men vi är hyggligt överens om att ögonblicket nu för en stund sedan, då jag hade suttit ner väldigt länge och därför var så stel att det högg så hårt i svanken när jag reste mig att jag bara skrek rätt ut, nog ligger topp-3.
Eller, ja. I alla fall skriket i kombination med att folk här på kontorshotellet inte riktigt vet vad min vän N och jag jobbar med. Och att vi just vid tillfället lyssnade på Pantera på ganska hög volym. Och att jag sedan haltade rätt högljutt stönandes i riktning mot toaletterna. Och var borta i ungefär 20 minuter.
I kombination, så att säga.
Det var lite märklig stämning vid kaffemaskinen efter det, i alla fall.