Fru: Kan du vara snäll och duka bordet, Fredrik? Gästerna kommer om tjugo minuter.
Jag: Absolut. Men jag ska inte hjälpa till med maten då?
Fru: Jag tror att det blir bättre att du dukar bordet.
Jag: Men jag kan hjälpa till med maten. Säg vad du vill att jag ska göra bara.
Fru: Jag skulle vilja, jättemycket, att du dukar bordet.
Jag: Vafan. Det är inte som jag inte kan laga mat! Säg vad jag ska göra!
Fru: Men det är lugnt. Verkligen. Jag är nästan färdig. Du kan duka bordet, bara.
Jag: Vafan? Så nu FÅR jag inte hjälpa till med maten?
Fru: (Helt onödig suck och den där grejen med ögonbrynen) Okej! Visst! Gör salladen då!
Jag: Salladen?
Fru: Är det en fråga?
Jag: Neeej!
Fru: Okejokej, herregud. Du behöver inte höja rösten. Du kan ta den där skålen.
(Tystnad)
Fru: (Helt onödig ton i rösten) Snälla säg inte att du tänker fråga vad det är i en sallad nu.
Jag: Men lägg av! Jag kan för fan göra en sallad…
(Tystnad)
Jag: (Tittar i kylskåpet)
Fru: Vad letar du efter?
Jag: Inget.
Fru: (Helt onödig imitation av peppig programledare i typen av tv-program där folk ska svara på allmänbildningsfrågor och/eller klä ut sig i spandexoveraller och trilla ner i en swimmingpool) Om du tänker på…s-a-l-l-a-d…vilken ingrediens skulle du välja som din…första…ingrediens…då?
(Tystnad)
Fru: (Helt onödig suck igen) Du tänker säga ”bacon” nu, eller hur?
Jag: Men lägg av. Jag vet för fan hur man gör en sallad!
(Tystnad)
Jag: (Rensar luftrören en aning) Jag tänkte säga bröd.
(Tystnad)
Jag: Sen bacon.
(Tystnad)
Jag: Sen ost. Och sås. Och rostad lök. Och mer ost. Oc…
Fru: (Nickar onödigt uppgivet) Hur skulle det vara om du bara dukar bordet och sen går och gör en macka till dig själv, och sen har vi den här diskussionen igen?
Jag: Jag kan acceptera det som kompromiss för den här gången.
