Är på lekplatsen med min tvåårige son. Han försöker övertyga mig om att ge honom en kaka. Jag förklarar att vi inte har några kakor med oss. Lite för att han åt upp två av dem igår när han var på sådär himla dåligt humör, och lite för att jag åt upp resten av dem inatt när jag var sugen på något litet något.
Min son blir sur och går iväg och leker med ett gäng jämnåriga ungar. En av pojkarna springer runt med en stor, färgglad plasthelikopter som alla hans lekkamrater uppenbart är mycket avundsjuka på. Några av dem försöker ta den ifrån honom. Han blir ursinnig. Handgemäng utbryter.
Föräldrar ingriper.
Angriparna backar.
Pojken fortsätter leka med plasthelikoptern.
Efter en stund dyker en liten flicka upp. Hon har en kaka i handen. Hon försöker ta ifrån pojken plasthelikoptern. Ursinne. Handgemäng. Föräldraingripande.
Min son står på ett par meters avstånd och betraktar alltsammans. Ser fundersam ut. Nickar för sig själv. Går och hämtar en pinne. Går bort till pojken med plasthelikoptern och erbjuder pinnen. Pojken spärrar upp ögonen lite sådär som man gör när man precis tänker vråla ”Pinne!? Whöööt!!! Var har du fått den där ifrån? Jag har LETAT efter en sån där!!!”.
Min son ger pojken pinnen. Pojken ger min son plasthelikoptern.
Min son tar plasthelikoptern och går bort och ger den till flickan. Flickan ger min son kakan. Min son tittar på mig. Flinar. Äter upp kakan.
Jag vet inte om det ur uppfostringssynpunkt innebär att hans mamma och jag har gjort ett bra eller dåligt jobb, men när den här ungen blir lite äldre och ska leka cowboy och indianer så har jag en känsla av att han inte kommer vara cowboy.
Han kommer vara en av de där holländska pilgrimerna som köper Manhattan av indianerna för en näve glaspärlor.