Annons

Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.

 

Själen kanske glömmer men kranskärlen minns för evigt

Okej.

Min fru och jag var på bio. Vår son var hemma hos sin kusin. När vi kom tillbaka för att hämta honom frågade min svåger om filmen var bra. Och då sa jag att den var helt okej. Och då frågade han vad den handlade om.

Och innan vi går vidare i den historian vill jag bara först berätta att jag flyttade till Stockholm 2007. Min fru och jag träffades på våren och på sommaren flyttade vi ihop. Eller hon säger att det var mer som att jag lurade henne och sen bara vägrade gå hem. Men resultatet blir ju detsamma vilken version av sanningen man än väljer att hålla sig till. Så låt oss kalla det att vi flyttade ihop. Hur som helst så bodde vi det året och året efter, som de flesta nyblivna sambopar gör i Stockholm, i en rad olika andrahandslägenheter. En av dem låg på Södermalm. Och alldeles bredvid porten till huset låg en Sibylla-grill. Och när jag säger bredvid så menar jag alltså inte runt hörnet, utan jag menar fucking precis fucking bredvid. Jag menar att jag hade kunnat leka inte nudda mark och fan ta mig från porten till grillen utan att förlora. Och ni kanske tror att det betyder att det bara var en vanlig Sibylla-grill och att den bara råkade ligga nära och att det är därför jag romantiserar den men just då, just där, så var den något mer. Det var inte en Sibylla-grill så mycket som det var vad C.S. Lewis hade skrivit om en Sibylla-grill om han hade skitit i att skriva om garderober och skrivit om Sibylla-grillar istället. Jag åt där nästan varje dag. Fast utan nästan. De frågade aldrig om jag ville ha allt på, de frågade bara om jag ville ha något extra. Det var den sortens plats. En magisk plats. En plats i skenet av en lyktstolpe där vad som helst kunde hände. Där man kunde bli vem man ville. Efter ett tag fick jag mobilnumret till en av killarna som jobbade där och kunde sms:a ner min beställning. Och när jag hämtade den så sa de ”hallå gubben!” och ingen har någonsin kallat mig gubben förut. Det var speciellt. En gång när jag gick på kryckor så hjälpte en av killarna mig att bära maten hem. Som när de där ungarna i Maffiabröder bär Henry Hills mammas varor hem från mataffären ”out’a respect!”. Fast med ett Super Cheese Bacon Meal med bearnaisedipp och såna där chicky bits och en Bamse med mos och mycket bostongurka och rostad lök istället. Och för att han var snäll, mest. Men ändå. Det var en väldigt speciell tid i mitt liv, bara. Det är bara det jag menar. Och jag kommer alltid minnas den där lägenheten just för sättet som den och Sibylla-grillens dofter helt enkelt till slut inte gick att särskilja. Man visste inte längre var den ena slutade och den andra började. Hela mitt liv var ett Super Meal.

Ja, min fru var förstås där också. Det var ju speciellt det också, förstås. Nyförälskade och allt. Jag försöker liksom inte på något sätt förringa det.

Men jag bara säger.

Vi hade en Sibylla-grill praktiskt taget u-t-a-n-f-ö-r vår port. Och jag kunde sms:a min beställning.

Och de kallade mig ”gubben”.

Så om min svåger frågar mig vad filmen handlade om då säger jag att först var det en massa närbilder på pilgrimsmusslor och sen åt de fisksoppa och sen fick en kille en svinstor citronpaj helt själv och sen i slutet sprang en annan kille genom Stockholm i slow motion och då sprang han förbi min Sibylla-grill. Och då började jag fan nästan gråta. Fast utan nästan.

Och jag skiter i vad min fru säger.

Det var relevant för min recension.

Dela (86)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar