Hos goda vänner. Fyra barn i tvåårsåldern springer runt och leker med en stor uppblåsbar delfin.
Barn: (Osammanhängande vattenfall av slumpvis utkastade vokaler)
Ett av barnens pappa: (Nickar uppmuntrande mot sin dotter) Fisk, ja! Ni leker med fisken! Är det roligt att leka med fisken?
(Tidpunkt där jag eventuellt borde tagit tillfället i akt att överväga att hålla käft)
Jag: Däggdjur.
Ett av barnens pappa: Va?
Jag: Delfiner är däggdjur. Inte fiskar.
Ett av barnens pappa: (Skrattar, rycker på axlarna) Jajaja, men du fattar vad jag menar.
(Tidpunkt där jag eventuellt borde tagit tillfället i akt att överväga att fatta vad han menade)
Jag: Mmm. Fast de är däggdjur.
Ett av barnens pappa: (Skrattar, slår ut med armarna) Jojojo, men det är ju en leksak.
Jag: Det är lik förbannat ett däggdjur.
Ett av barnens pappa: Jojojo, men det är ju kanske lite överkurs för en tvååring, eller hur?
(Tidpunkt där jag eventuellt borde ha, ja, ni vet.)
Jag: Om det är en leksak är det ingen fisk. Och om det är en delfin så är det inte heller någon fisk.
Ett av barnens pappa: (Inte helt passivt passivt aggressiv) MEN DU FATTAR FÖR FAN VAD JAG MENAR!!!
(Barnen börjar springa runt med den uppblåsbara delfinen uppsträckt i luften samtidigt som de gör motorljud)
Ett av barnens mamma: (Ler diplomatiskt) Jo, hehe, men nu spelar det ju inte så stor roll, för nu har ju tydligen delfinen blivit ett flygplan!
(Ganska lång tystnad)
(Tidpunkt där jag eventuellt borde ha tagit tillfället i akt att fundera på varför vi inte blir inbjudna till så många barnkalas längre)
Jag: Flygplan är däggdjur.
