icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 8 februari 2013 11.48

Som hastigast. Till min son.

Ja.

Förlåt att jag stör. Jag ser att du sover.

Men, jo.

Du fyller ju tre snart. Och det har ju så att säga varit svårt för mig på sista tiden att inte lägga märke till att du nu är i den ålder där du börjar skaffa dig egna saker. Egna åsikter och egna värderingar och egna principer och sånt skit. Jag är emot det, jag säger det nu med en gång. För jag vet vart det här är på väg. Jag vet att din mamma kommer försöka lura i dig när du blir äldre att det första ord du någonsin sa var ”mamma” men både du och jag vet att det är lögn och förbannat ljug.

Ditt första ord var ”nej”.

Det var under vår första tandborstningsincident. Och låtsas inte som att du inte minns för jag har fortfarande nedsatt balansfunktion efter bucklorna på innerörat och oavsett vad din mamma säger så är det därför hon alltid vinner i Dance Dance Revolution. Jag har fan också offrat saker för den här familjen.

Och jag har helt uppriktigt aldrig träffat en människa som säger emot mig så ofta på ren trots som du har gjort de senaste tre åren. Och jag har ändå varit bror till din faster i snart trettiotvå. Och gudarna ska veta att när din faster och jag höll med varandra under vår uppväxt så var det på alla sätt en ren olyckshändelse.

Du kommer växa upp och tro att du vet allt, precis som din faster gjorde. Du kommer skrika och smälla i dörrar. Precis som jag gjorde. Jag vet det.

Jag jobbar på att förlika mig med det.

Din mamma och jag kommer göra vårt allra, allra bästa de närmaste åren men ibland kommer vi inte förstå dig. Ibland kommer vi göra dig besvikna. Ibland kommer du hata oss för det. Ibland kommer du och jag utkämpa krig mot varandra, ibland med skrik och ibland med tystnad. Ibland för att du är för ung för att inse värdet av att erkänna att du har fel och ibland för att jag är för gammal för det. Ibland bara för att både du och jag med smärtsam klarhet blir bekanta med den förkrossande hastighet med vilken vi nu närmar oss den där vändpunkten där vi båda inser att du är smartare än jag.

För det kommer finnas en dag i ditt liv då det plötsligt står klart för dig att jag varken är odödlig eller ofelbar och du kommer minnas den dagen för resten av ditt liv. Det är ett barns uppgift och en förälders förbannelse.

Så jag vill bara säga nu, medan du är nästan tre och din mamma och jag då och då fortfarande får leva i de ljuvligt flyktiga sekunder då vi är dina superhjältar, att du är vårt allra mest vidunderliga äventyr. Du ger mig träningsvärk i delar av hjärtat som jag inte visste att jag hade. Kramp i utkanter av käkarna där jag aldrig har skrattat förut.

Din faster bor hundratals mil härifrån nu men ibland, när du vänder dig om i precis rätt ögonblick och dina ögon brinner ändå inifrån och ut för något, då ser jag så mycket av henne i dig. Herregud vad vi bråkade under vår barndom, din faster och jag. Bets och revs och slog oss själva blodiga. Hur ett enda ord från henne kunde få mig att trycka sönder varenda fönster i hennes dockhus bara för att hon var den enda i hela världen som kunde krossa mitt hjärta med ett enda ord.

För hon var min superhjälte. Och ibland var hon den enda människan i hela världen som förstod mig. Ibland är hon det fortfarande. Den enda jag kan dela mina barndomsminnen med, inte bara berätta dem för. Om du frågar din mamma om din morbror kommer hon säga precis samma sak. De har vår kompromisslösa kärlek och besinningslösa stolthet för de är den livslånga välsignelsen av att aldrig behöva försvara sig.

Att aldrig behöva förklara sig.

De är välsignelsen av att sitta runt det stora matbordet på julafton och höra farsan börja berätta den där historian igen, och när man himlar med ögonen så är det någon på andra sidan bordet som gör det exakt samtidigt. Det är ett alldeles särskilt band. En alldeles särskild kärlek.

Din mamma och jag älskar dig med tiotusen sagors evigheters styrka. Vi kommer försöka göra allt det som alla föräldrar överallt alltid försöker göra, vi kommer ge dig allt vi någonsin kan. Och vi kommer slå oss själva blodiga när vi faller från allt det som föräldrar alltid bygger för att kunna sträcka sig mot natthimlen för att nå allt det som vi inte kan. Vi kommer vara idioter. Vi kommer göra fel. Vi kommer överträffa oss själva ibland och skämma ut dig ibland.

Och vi kommer inte kunna ge dig allt du vill.

Eller allt vi vill.

Så vi kommer ge dig det enda en förälder kan ge ett barn som är mer värdefullt än så. Vi kommer ge dig någon att dela minnena med. Någon som också himlar med ögonen när jag har druckit tre snapsar och börjar berätta den där om två irländare i en båt varenda förbannade julafton.

Vi kommer ge dig ett syskon.

Ja. Jag är väl inte jättebra på att fatta mig kort, det är jag kanske inte. Men jag kom alltså egentligen bara in hit för att berätta att din mamma är gravid.

Och att det kommer bli det allra mest vidunderliga äventyret. Det också.

Du kan somna om nu.

Annons

459 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons