icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 13 januari 2013 21.04

Söndag

Så jag äter ost.

Innan jag gjorde det så blev jag utskälld av en 2,5-åring. Han fick en leksakskassaapparat i julklapp. Den ser ut så här.

Det medföljde en rejäl hög plastmynt i olika storlekar när man öppnade paketet. De ser ut så här.

Plastmynten ska, som varje rimligt förnuftig person begriper, stoppas i lådan med för nämnda mynt avsedda fack som trycks ut ur leksakskassaapparaten när man trycker på knappen där det står ”open”. Tyvärr är det inte precis där något barn i hela universum som får just den här leksakskassaapparaten NÅGONSIN kommer stoppa ett enda av de för ändamålet avsedda plastmynten.

Detta beror på att leksakskassaapparaten även är utrustad med ett litet leksaksvaruband till vänster. Med en liten leksaksvaruavdelare som går att dra fram och tillbaka. Och för att man ska kunna dra leksaksvaruavdelaren fram och tillbaka så finns det en tunn springa längs hela vänstersidan av leksakskassaapparaten.

Så om man vänder på leksakskassaapparaten så ser den ut så här.

Och om ni undrar hur många procent av de 2,5-åringar som blir presenterade för alternativen: A) Stoppa plastmynten i lådan längst upp till höger i bild som uppenbart är konstruerad för just plastmyntsistoppande, eller B) Stoppa plastmynten i den här konstiga springan så att de hamnar inuti leksakskassaapparaten och sedan inte går att få ut igen utan hjälp av den nationella jävla insatsstyrkan, och sedan väljer alternativ A, så är svaret 0 procent.

N-o-l-l jävla procent av de tillfrågade 2,5-åringarna väljer alternativ A.

Så efter att min son och jag haft en 20 minuter lång diskussion om vems fel det här egentligen var så enades vi om att det var mitt.

Och efter att jag försökt få ut alla mynten genom att sticka in en matkniv i springan (den som lärde mig att det skulle funka på spargrisar när jag var liten kan för övrigt dra åt helvete) insåg jag att det enda sättet att få ut alla mynten igen var att skruva isär hela leksakskassaapparaten.

Vilket förstås hade varit ganska enkelt om inte just den här leksakskassaapparaten tillverkats i Helvetet och förseglats av Djävulen själv med Ondskans Sigill enbart i syfte att splittra familjer och krossa varje rationell småbarnsförälders vilja att leva.

För det första är skruvarna på baksidan av den här skiten nämligen så små att dess primära användningsområde i vanliga fall lär vara att skruva ihop trasiga atomer. För det andra är de nedsänkta så djupt i plasten att man inte kommer ner med skruvmejseln utan att handtaget tar i.

Så det jag till slut fick göra var att ta loss själva metalldelen av mejseln från handtaget, tejpa fast den på en ätpinne, och sedan sänka ner mejseln i plasten och snurra på ätpinnen tills jag skruvat ut alla skruvarna.

De var åtta stycken till antalet.

Och när jag äntligen gjort det, tagit ut alla leksakspengarna och skruvat ihop hela leksakskassaapparaten igen, så gick min fru förbi och frågade vad jag gjorde. Och då förklarade jag. Och då såg hon inte imponerad ut. Och då påpekade jag exakt vad jag hade gjort här i detalj igen. Och då klappade hon mig på huvudet och sa ”mmm, verkligen, det är det här Ocean’s 11 borde ha handlat om egentligen”.

Men det kändes inte som att hon menade det.

Och sen kom min son tillbaka med leksakskassaapparaten och var arg igen för att han hade stoppat något annat skit i den där förbannade springan som han nu inte kunde få ut. Och först trodde jag att det var fler av de där leksaksmynten. Och sen när jag skulle skruva isär leksakskassaapparaten så insåg jag att det inte alls var det han hade stoppat in där.

Det var metalldelen av skruvmejseln.

Så då väntade jag tills han hade somnat och sen tog jag de här två bilderna av leksakskassaapparaten för att vi skulle minnas det här tillfället när han blir äldre och sen tog jag ner leksakskassaapparaten i källaren och slog sönder hela jävla skiten med en hammare av normalstorlek.

Och nu äter jag ost.

Annons

35 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons