Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Sticks and stones. Det är det jag intalar mig här.

 |  Publicerad 2013-11-23 21:08  |  Lästid: 2 minuter

Jag förstår att det kanske inte framstod som att vi vann. Det gör jag. Rent objektivt, alltså. Om man stod en bit därifrån.

Men vi var alltså vid ett köpcentrum och jag skulle svänga in i en parkeringsruta som helt uppenbart var min. Jag hade paxat den och blinkat och liksom ställt mig i vinkel och allting. Alla vet för fan hur det funkar. Men så hamnade bilen som backade ut lite fel, så jag var tvungen att backa lite. Och då tappade jag min vinkel. Och så körde den där bilen i väg och då var jag tvungen att ta ut min sväng lite och då slogs blinkersen av. Och då kom det en ANNAN bil och körde rakt in i rutan som om det var någon sorts anarki vi lever i här.

Jag. Hade. För. Fan. Vinkel.

Man går fan inte före någon som har vinkel. Då kan vi faktiskt lika gärna gå tillbaka till att slå ihjäl varandra med klubbor och stenar. Alla vet detta.

Så jag lutade mig ut genom rutan och sa det till personen som steg ur bilen som precis hade snott min parkeringsplats. (JAG HADE VINKEL!!!). Varpå den personen med lite onödigt högt tonläge och en gest med utslagna armar som insinuerade att personen högst potentiellt var underarmstatuerad informerade mig om att personen hade en radikalt avvikande åsikt i frågan. Varpå jag sa "men är du snygg eller!?" för det är med den typen av uttryck jag har växt upp. Varpå den personen väl en aning förlorade humöret och kallade mig för ett ganska grovt könsord.

Den typen av grovt könsord som man liksom måste komma med en oerhört slagfärdig replik på för att inte alldeles förlora ansiktet.

Och sen stod personen där och väntade på vad jag skulle svara.

Så något var jag ju liksom t-v-u-n-g-e-n att säga. Jag vill bara få det etablerat här.

Och visst. Absolut. Det ska väl sägas här och nu med en gång att min vän N inte har varit på kontoret så värst mycket den här veckan och att jag kanske inte har så jättemånga kompisar. Jag är väl inte en speciellt social person. Det är jag kanske inte. Och min tre och ett halvt år gamla son råkar vara en ganska social person så han har haft rätt många jämngamla kompisar rännande här stup i kvarten. Språk är en färskvara. Man influeras av sin omgivning. Så är det bara.

Jag är väldigt känslig för grupptryck. Det har jag alltid varit. Jag tycker att det är en ganska bärande faktor att hålla i åtanke i allt det här.

Så ja. Jag skrek "jävla bajskorv". Det gjorde jag. Det slank liksom bara ur mig. Min reptilhjärna är väldigt kort och koncis på det sättet.

Och nej. Vi fick inte parkeringsplatsen. Men min son satt i baksätet när det hände och han har lovat mig att vi vann ändå.

DSC_068927
Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:16