Min fru och jag har ju, som långtida läsare av den här bloggen möjligen snappat upp, ganska stora geografiska avstånd i våra respektive uppväxter. Hon är född i Iran, jag är född i Sverige. Hon växte upp i Stockholm, jag växte upp i Skåne.
Det här leder förstås då och då till vissa kulturella komplikationer. I hur vi ser på saker. Hur vi talar. Vad vi äter. Hur vi uttalar saker. Allra, allra tydligast blir det faktiskt då godissorten Kexchoklad kommer på tal.
Jag vet givetvis inte om det har direkt att göra med vår respektive geografiska och kulturella bakgrund, eller om det är något annat i våra uppväxter som helt enkelt var fundamentalt skilda från varandra. Men det blir helt enkelt aldrig lika tydligt hur otroligt olika min fru och jag är som personer än när vi ska prata om Kexchoklad.
Jag säger nämligen ”Kexchoklad” med ch-ljud. Som ”kedja” eller ”Che Guevara”.
Min fru envisas däremot in i döden med att säga ”nej du får INTE pröva att fritera det!”.