Strangers in the night
Mina barn fick en docka för ett tag sedan. Jag kommer inte riktigt ihåg när eller av vem, men det är den där sortens docka som har en liten nappflaska och en liten napp och en liten mekanism som gör att den skriker som ett riktigt barn om man till exempel råkar slänga den i golvet och då måste barnen plocka upp den och gunga den i famnen tills den börjar skratta.
Barnen stänger inte av dockan när de går och lägger sig.
I förrgår natt började den skrika helt oprovocerat för att den låg under soffan och grannarna rörde sig i lägenheten nedanför vår. Det tog en kvart innan jag hittade den. Natten till idag ville ett av barnen tvunget ha den i sin säng, och till slut gick jag med på det, och då började den skrika klockan 01.00, och då VAKNADE INTE BARNET.
Jag hade kunnat vara arg. Jag hade kunnat säga att det hade varit lättare att bara skaffa en unge till som de första ungarna kunde leka med för det hade tagit mindre energi än det här. Men jag tog hur som helst upp dockan och satt och vaggade den och då började den skratta och sen kollade den på hela Super Bowl med mig.
Så jag säger bara att givetvis älskar man inte ett av sina barn mer än det andra och givetvis skulle jag aldrig få för mig att rangordna dem efter hur mycket jag tycker om dem, men OM jag skulle göra det så skulle dockan ligga tvåa just nu.
Och då var min fru förstås tvungen att titta på mig med den där onödiga blicken och säga "vet du Fredrik, jag kommer inte heller ihåg vem vi fick dockan av. Jag tror att den bara...dök upp."
Och sen gick hon och barnen och la sig.
Och nu sover varken jag eller dockjäveln.