Min dotter håller på att lära sig att prata. Som barn gör. Och jag gör på alla sätt mitt bästa för att inte ta det personligt. Verkligen. När hon lär sig nya ord så försöker jag se det som något positivt. Jag försöker betrakta det som att hon är mitt uppe i en magisk kreativ process som kommer öppna hennes dörrar till världen. Hon lär sig kommunicera. Hon blir en aktiv del av samhället. En människa kapabel att närma sig andra. Hon lägger grunden för möten och vänskaper och förälskelser och det är ju jättebra. Allt det där. Jag försöker tänka på allt det där.
Men hon har alltså inte lärt sig säga “pappa” än.
Jag ska inte alls göra en stor grej av det, men vi har umgåtts ganska mycket de senaste månaderna, och hon har inte lärt sig säga “pappa” än.
En grej hon DÄREMOT plötsligt har lärt sig säga de senaste dagarna är “Lilla Gubben”. Så det vaggar hon runt här och ropar om och om och om och om igen. “Lilla Gubben! Lilla Gubben! Men LIIIIIIIIIILLA GUUUUUUUUUBBEN!”.
Så, ja.
Antingen har hon prioriterat att lära sig att ropa på Pippis häst innan hon lärt sig att ropa på mig. Eller så har hon redan börjat använda härskarteknik och tilltala mig på ett nedlåtande sätt för att ge mig dåligt självförtroende.
Just nu är det faktiskt väldigt oklart vilket av alternativen jag hoppas på.