Min fru är ju, som möjligen har framgått som hastigast här på bloggen då och då den senaste tiden, en smula gravid. Och alla ni som någon gång har väntat barn i närheten av era släktingar vet förstås att det, av genetiska anledningar vida överskridandes mitt kompetensområde att kunna förklara, har en förmåga att när som helst kunna locka fram Las Vegas-djävulen ur till och med den allra mest timida morbror/farmor/nästkusin/svåger/brylling/helt okänd person i kön på Ica Maxi.
Att gissa könet på andras ofödda barn var helt enkelt det nya svarta innan svart var det.
Och, ja, såväl vår svenska som vår persiska släkt är förstås därför nu sådär exalterade över sina respektive jagharALLTIDrätt-representanter som bara släkt oavsett etniskt ursprung kan vara. Den svenska släktens experter kör mycket på det gamla husmorsknepet att man, utifrån formen på min frus mage, ska kunna avgöra om det är en pojke eller en flicka. Den persiskas släktens husmorsknep är däremot lite mindre hands-on och lite mer call-and-response-inspirerat, kan man säga. Enligt tradition i Iran smyger man nämligen upp bakom den blivande modern och kastar salt i hennes hår när hon inte ser. Och på sättet hon borstar bort det ska man sedan kunna avgöra om det är…ja. Ni hänger med.
Man får väl sammanfatta det som att både svenska och iranska husmödrar har, ska vi säga, ett rätt avslappnat förhållande till det här med vetenskapliga belägg. Och att de 100-procentiga metoderna av någon anledning utslaget över ett par år har en ganska skarp tendens att ha rätt ungefär 50 procent av gångerna.
Men när vi har varit hos den iranska släkten är min fru i alla fall sjukt bra att ha i närheten när man äter popcorn.
Bortsett från att hon välter skålen om hon vänder sig för snabbt.
