Det finns en ständigt återkommande uträkning i tidningar så fort det ska pratas om familjeekonomi att ett genomsnittligt barn i Sverige kostar föräldrarna 1,4 miljoner kronor fram till sin 18-årsdag. Jag har alltid tyckt att den siffran verkar lite överdriven. Framför allt har jag aldrig riktigt fattat hur den hänger ihop, eftersom jag flera gånger räknat ihop alla poster de där ekonomerna tagit fram om ”mat” och ”kläder” och ”tak över huvudet” och aldrig riktigt fått ihop totalsumman till 1,4 miljoner. Det har alltid känts som att det har funnits en dold X-faktor där någonstans som ingen nämner. En budgetpost som är hemlig och som varje förälder helt enkelt får vänta och upptäcka själv.
Och jag kan givetvis bara prata för mig själv här. Jag har ingen aning om hur det är för andra familjer.
Men det här är andra dagen av inskolningen.
Och för den h-ä-r familjen är X-faktorn i budgetuträkningen i alla fall just nu alla förbannade mutor som jag måste börja köpa med mig på eftermiddagarna för att mina barn ens ska överväga att följa med mig hem från förskolan. Jag vet inte riktigt vad det är för slags retoriska färdigheter det var meningen att jag automatiskt skulle utveckla efter fortplantningen här, men jag ägnar mitt liv åt att springa runt mellan sandlådor och gungor och låta som om jag försöker locka fram en katt ur en sovsäck. (Har ni försökt göra det någon gång eller? Nä? Nähä! Men katter ÄLSKAR fan att vara i sovsäckar ska ni har klart för er så det är liksom inte skitenkelt!) Det här är ändå två barn som till hälften består av mina genetiska byggstenar och de föredrar alltså att sitta på huk i en blöt overall och gräva i kall sand i regnet med bara händerna framför att åka hem och göra vad som helst med mig. Jag vill inte låta som att jag tycker synd om mig själv här men det börjar bli ganska svårt att inte ta det personligt.
Jag är faktiskt rolig att umgås med. Det finns faktiskt folk som tycker att jag är rolig att umgås med. Det finns faktiskt folk därute som kanske hade kunnat tänka sig att göra det gratis.
Visst. Jag fattar nu i efterhand att det var en lite svår popkulturell referens för en ettåring och en fyraåring att relatera till när deras pappa stod hängd över staketet och vrålade ”I COULD HAVE BEEN A CONTENDER!!!” medan de andra föräldrarna en efter en gick därifrån hand i hand med sina barn.
Men det var så jag kände just då.