Om ödets ironi vore en fysisk person så hade antalet self-fives så att säga gått genom taket när jag ägnar söndagskvällen åt att leta efter lampor i ett källarförråd där strömmen precis har gått.
Men som Amnesty brukar säga, ”förbanna inte mörkret, tänd ett ljus”.
Eller, som jag brukar säga: ”Förbanna inte mörkret. Förbanna den jävla balkongbelysningen.”
Eller, som min fru brukar säga: ”Jaha! Men om vi bara hade gjort det här IGÅR som jag sa så hade vi faktiskt inte HAFT det här proble…”.
