Jo.
Vår spis beslutade sig under julhelgen, hastigt men helt utan övriga punchlines, för att det var dags att börja tänka på refrängen och begav sig till den där stora bondgården på landet dit hundvalpar, gosedjur och spisar beger sig vid pensionsåldern för att springa runt i gräset och grädda saker på medeltemperatur .
Så vi fick helt enkelt bege oss ut på familjeäventyr till de allmänna handelsplatserna idag för att införskaffa en ny.
Eller, ja. Jag själv var ju förstås mest med för att bära grejer och för att vid behov åka runt och leta parkering. Min fru och min farsa skötte som vanligt själva handlandet. De var tyvärr en smula missnöjda med det faktum att spisen som till sist valdes ut såldes i den där typen av elektronikbutik där personalen ihärdigt informerar en om att det absolut inte går att pruta, för det innebar att de bara fick ner priset med drygt 25%. Plus gratis försäkring. Och förlängd garanti. Och ett par ugnsformar. Och en halv påse andra grejer som jag inte riktigt begrep vad det var. Innan vi skulle gå ville jag fråga om en sån där läskmaskin som jag har sett på reklamen men då tittade säljaren först på farsan och sen på min fru och sen såg han ut lite som om han tänkte gå in i ett rum längst ner i butiken och stänga dörren bakom sig och vråla in i en kudde.
Så jag lät bli.
I bilen på väg tillbaka pratade farsan och min fru om hennes jobb och pensionsfonder och vilket som egentligen är det bästa försäkringsbolaget. Väl hemma borrade de upp två hyllor i hallen, lagade torktumlaren och just nu håller de på att skruva ihop några Ikea-möbler som jag inte riktigt har brytt mig om att ta reda på vad de är.
Själv har jag ätit choklad, läst ikapp mitt Twitter-flöde och spelat en halv säsong Football Manager.
Det är som min vän E brukar säga.
Min fru är litegrann sonen min farsa aldrig fick.
