Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

The greatest trick the devil ever pulled var att få en fyraåring att sluta ställa frågor

 |  Publicerad 2014-08-20 12:07  |  Lästid: 3 minuter

När min son och jag åkte hemifrån imorse frågade han varför inte bara kunde få stanna hemma hela dagen och titta på film istället för att gå till förskolan. Och då sa jag: “För att det är onsdag”. Och då sa han: “Varför det?”. Och då sa jag: “För att det är det, bara, det är onsdag, och på onsdagar kan man inte bara sitta hemma och kolla på film”. Och då frågade han: “Varför inte?”. Och när jag hade sagt “för att livet inte funkar så” och han hade frågat “varför då?” och jag hade svarat “för att det inte gör det!” och han hade frågat “men VARFÖR?” ungefär sexhundratusen gånger, så hade vi hunnit ungefär ut till stora vägen tvåhundra meter från vårt hus. Och jag var ganska trött och kände inte att jag skulle orka ha den här diskussionen hela vägen till förskolan. Och just då körde det förbi en polisbil, så jag sa: “För om man sitter hemma och kollar på film hela dagen så kommer polisen!”.

Och då var min son tyst en lång stund, och sedan sa han: “Vilken polis?”. Och just då råkade jag se att det rullade runt en gammal papperskaffemugg på golvet i bilen, och på locket stod det “caution: contents hot”. Så då sa jag: “Innehålls-hot-polisen!”. Och då sa han: “Va?”. Och då sa jag: “Innehålls-hot-polisen kommer och…sätter dig i fängelse! Inuti en jättestor kaffemugg! Som…luktar kaffe!”. Och då sa han: “Usch!”, för han tycker att kaffe luktar äckligt. Och just då såg jag att det var lite ketchup på kanten av kaffemuggen, för att jag förmodligen hade ätit pommes frites medan jag drack kaffe för jag gillar lite pommes frites till mitt kaffe, så jag sa: “Och blod! Det är blod i kaffemuggsfängelset!”. Och sen fick jag jättedåligt samvete, för blod är ju läskigt och man vill ju inte skrämma sina små barn, så jag sa: “Låtsasblod”. Och sen insåg jag att det var ju inte så läskigt så det sabbade ju liksom hela grejen med kaffemuggsfängelset, så då sa jag: “Och låtsasblodet luktar kaffe!”. Och då sa han “usch!”.

Och sen var han tyst en väldigt, väldigt lång stund. Och då gjorde jag den där swishgrejen från Smash för mig själv och tänkte ganska mycket på hur jag egentligen är ett frikkin geni. Men sedan sa min son plötsligt: “Men hur VET polisen att jag är hemma då?”. Och då sa jag: “De bara vet”. Och då sa han: “Men HUR?”.

Och då fattade jag ju att vi så att säga var på väg i obehagligt rask takt tillbaka till ruta ett, men just då fick jag syn på ett gammalt kuvert som stack ut ur handsfacket, och upptäckte exakt samtidigt att det rullade runt en gammal pet-flaska på golvet. Så jag sa: "Flaskpost! De får reda på det genom flaskpost!". Och precis när han skulle börja protestera så blåste det ner en hög parkeringsbiljetter från instrumentbrädan, så då tillade jag: "Polisen vet var du är för om inte jag lämnar dig på förskolan så får inte jag någon biljett! Alla föräldrar som lämnar sina barn på förskolan på morgonen får en biljett! Och om inte jag har någon biljett när jag kommer till mitt kontor så står det en...pommes frites där...en VAKT-pommes frites...och han skickar flaskpost till innehålls-hot-polisen och så kommer de med kaffemuggsfängelset fullt av blod! Låtsasblod!".

Och då var min son tyst en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt lång stund.

Och sedan frågade han: "Tar polisen dig också då?". Och då insåg jag ju att jo, det fanns ju en logisk lucka i historien där, det gjorde det ju. För det verkade ju extremt oansvarigt av mig som förälder att bara låta innehålls-hot-polisen kaffemuggsfängsla mitt fyraåriga barn och inte samtidigt på något sätt bestraffa mig själv för att jag lät honom vara hemma ensam och titta på film hela himla onsdagen medan jag var på kontoret. Så när vi kom till ett rödljus kollade jag lite i skarvarna runt stolarna i framsätet, och då hittade jag ett gammalt mobilskal som jag har letat efter. Så jag sa: "Ja! De tar mig! Och då får jag sitta i ett skalfängelse!".

Och då såg min son ganska skeptisk ut, och kontrollfrågade: "Var ligger det?". Och då svarade jag blixtsnabbt: "Det vet man inte för skalet rör sig hela tiden! Det är mobilt!".

Och då ryckte min son på axlarna och sa: "Okej.". Och då sa jag: "Va?". Och då sa han: "Det är okej. Jag vill ändå inte se på film."

Och då hade jag liksom inte ens nämnt "godis! Du kan få godis om vi inte bråkar om det här!" för medan jag letade mellan stolarna hittade jag en påse godis. Dessutom hittade jag ett par solglasögon och en kapsyl och en säkert minst ett år gammal dosa nikotinfritt snus och jag har faktiskt rätt himla aktiv fantasi. Jag hade kunnat göra något med det!

Men då var vi nästan framme och när jag stannade bilen så tog min son sin ryggsäck och gick in på förskolan utan att bråka eller protestera det allra minsta. Och nu är jag på mitt kontor och kollar på film.

Allt jag egentligen vet om föräldraskap har jag lärt mig av Kevin Spacey i slutet av De Misstänkta.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:10