Vår son har ett mjukislejon som han de senaste månaderna släpat med sig precis överallt. Det har, utan tvekan, varit hans absoluta favoritleksak. Lejonet har åkt i vagnen med honom, sovit i hans säng, suttit med honom i sandlådan. De har varit oskiljaktliga.
Men så, bara den senaste veckan eller så, verkar det som att något har hänt. Helt plötsligt verkade stämningen mellan dem liksom spänd. Som om vår son hade blivit sur på lejonet. De sista dagarna har han lekt med alla sina andra leksaker, medan lejonet helt demonstrativt stötts ut ur gruppen. Som om lejonet på något sätt gjort bort sig och gjort vår son besviken.
Jag trodde förstås att det skulle gå över. Men idag hittade jag det här i facket under sätet i hans leksaksbil:
Vår son löser konflikter som Tony Soprano.
Det här kommer vi få skit för när han börjar på dagis, det känner jag på mig.