icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 2 december 2011 10.44

The return of Håkan

Ni kanske minns Håkan?

För er som inte gör det: Ni kanske minns min vän N? Då så. När min vän N och jag skaffade kontor ihop beslutade min vän N i all enkelhet att vi behövde en ”hypotetisk kontorskollega”. Min vän N hävdade att detta skulle visa sig ”praktiskt” framöver. Och så föddes Håkan. En trevlig men väldigt glömsk och en smula manodepressiv man i 35-årsåldern som har en tendens att bara vara på jobbet när våra kontorsgrannar inte är det.

Det är Håkan som lämnar disk i det gemensamma köket. Håkan som slarvar bort vår extranyckel. Håkan som skriver ut diplom till ”Månadens anställd” och lämnar ut lite slumpartat på främmande människors skrivbord lite här och där på kontorshotellet.

Bra kille, Håkan. Lite opålitlig, men bra.

Men nu har det som ni kanske har märkt gått ett ganska bra tag utan att Håkan har tittat förbi här på kontoret. Min vän N har konsekvent förklarat det för omgivningen med saker som ”tjänsteresa” och ”meditationsläger” och ”Håkan är och cyklar i Australien”. Han är mycket för det där, Håkan. Att hitta sig själv och så.

Tills igår. Då min vän N plötsligt beslutade sig för att det var dags för Håkan att pallra sig hem.

Saken är ju nämligen den att min vän N och jag nästan alltid äter samma lunchhamburgare på samma restaurang runt hörnet från vårt kontor. Problemet är bara det att sedan vi flyttade in på kontoret så har den där lunchhamburgaren ganska stadigt ökat i popularitet i grannskapet, varför det tidvis är alldeles oproportionerligt mycket folk som vill äta samtidigt som vi. Det har lett till att min vän N och jag ofta trycks in vid ett bord med den ungefärliga storleken av ett CD-fodral mellan något 55-årigt grabbgäng från en reklambyrå och en möhippa från Västerås.

Det är nämligen tydligen, som min vän N och jag nu konstaterat, allmänt känt att den absolut sämsta gruppstorleken för restaurangbesök är två.

Entré: Håkan.

När vi kom till restaurangen igår meddelade min vän N således helt kort att vi ”väntar på en till”. Sedan fick vi ett stort bekvämt fyrmannabord i ett spatiöst hörn av lokalen. Vi satt där i de för dylika situationers protokoll föreskrivna tio minuterna, tog in dricka och kladdade ner servetterna, innan N vänligt förklarade för servitrisen att ”Håkan kommer tyvärr inte”.

Servitrisen nickade, tog vår burgarbeställning och gick. Hon bad oss inte byta bord.

Jag påpekade förstås för min vän N att detta är en strategi som kanske kommer funka max ett halvdussin gånger eller så innan personalen börjar se igenom oss. Kanske ytterligare någon gång eftersom just den här restaurangen har en ganska stor personalomsättning bland lunchservisen. Men sen? Vad gör vi sen?

”Då hyr vi en Håkan”, svarade min vän N.

Det är ytterst oklart vad han menade med det.

Annons

36 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons