Ni kanske minns Håkan?
För er som inte gör det: Ni kanske minns min vän N? Då så. När min vän N och jag skaffade kontor ihop beslutade min vän N i all enkelhet att vi behövde en ”hypotetisk kontorskollega”. Min vän N hävdade att detta skulle visa sig ”praktiskt” framöver. Och så föddes Håkan. En trevlig men väldigt glömsk och en smula manodepressiv man i 35-årsåldern som har en tendens att bara vara på jobbet när våra kontorsgrannar inte är det.
Det är Håkan som lämnar disk i det gemensamma köket. Håkan som slarvar bort vår extranyckel. Håkan som skriver ut diplom till ”Månadens anställd” och lämnar ut lite slumpartat på främmande människors skrivbord lite här och där på kontorshotellet.
Bra kille, Håkan. Lite opålitlig, men bra.
Men nu har det som ni kanske har märkt gått ett ganska bra tag utan att Håkan har tittat förbi här på kontoret. Min vän N har konsekvent förklarat det för omgivningen med saker som ”tjänsteresa” och ”meditationsläger” och ”Håkan är och cyklar i Australien”. Han är mycket för det där, Håkan. Att hitta sig själv och så.
Tills igår. Då min vän N plötsligt beslutade sig för att det var dags för Håkan att pallra sig hem.
Saken är ju nämligen den att min vän N och jag nästan alltid äter samma lunchhamburgare på samma restaurang runt hörnet från vårt kontor. Problemet är bara det att sedan vi flyttade in på kontoret så har den där lunchhamburgaren ganska stadigt ökat i popularitet i grannskapet, varför det tidvis är alldeles oproportionerligt mycket folk som vill äta samtidigt som vi. Det har lett till att min vän N och jag ofta trycks in vid ett bord med den ungefärliga storleken av ett CD-fodral mellan något 55-årigt grabbgäng från en reklambyrå och en möhippa från Västerås.
Det är nämligen tydligen, som min vän N och jag nu konstaterat, allmänt känt att den absolut sämsta gruppstorleken för restaurangbesök är två.
Entré: Håkan.
När vi kom till restaurangen igår meddelade min vän N således helt kort att vi ”väntar på en till”. Sedan fick vi ett stort bekvämt fyrmannabord i ett spatiöst hörn av lokalen. Vi satt där i de för dylika situationers protokoll föreskrivna tio minuterna, tog in dricka och kladdade ner servetterna, innan N vänligt förklarade för servitrisen att ”Håkan kommer tyvärr inte”.
Servitrisen nickade, tog vår burgarbeställning och gick. Hon bad oss inte byta bord.
Jag påpekade förstås för min vän N att detta är en strategi som kanske kommer funka max ett halvdussin gånger eller så innan personalen börjar se igenom oss. Kanske ytterligare någon gång eftersom just den här restaurangen har en ganska stor personalomsättning bland lunchservisen. Men sen? Vad gör vi sen?
”Då hyr vi en Håkan”, svarade min vän N.
Det är ytterst oklart vad han menade med det.
Pyntar ni lunchen kan ni kalla mig Håkan så mycket ni vill.
Can’t we all take turns? Jag kan ta måndagar, Johannes kanske kan ta tisdagar…
Finns säkert fler som anmäler sig frivilligt. Vi vill ju inte att N ska behöva sitta trångt när han äter lunch.
Jag kan betala min egen lunch, och gestaltar mer än gärna den ofrivillige martyren Håkan!
Alla borde ha en Håkan, jag kan också ställa upp när ni behöver hjälp, men jag är nog lite för kvinnlig för att kallas just Håkan. Håkan Hellström är annars en favorit och verkar ju vara en trevlig typ, så mitt tips är att kolla med honom när han är i stan nästa gång.
Se där, frågan är bara hur mycket läsar-interaktion du klarar av…
Eller din image, jag tänker på rött eller blått piller…
Jag vet inte…. men när jag såg denna börja jag plötsligt tänka på Herr Backman och hans fru…
http://svtplay.se/t/171184/rim_och_reson_-_en_julkalender_for_vuxna
Jag heter Håkan och har redan tagit det röda pillret, äter gärna lunch också…
Jag, Håkan, är helt och hållet med på Johannes linje här.
Måste Håkan vara kille? Eller går det bra med mig??? Jag är inte så dyr att hyra… lät ju jättebra… det finns vissa geografiska problem, men det flygs ju en del mellan Gbg och Stockholm… eller så hyr ni helt sonika in Håkan Juholt… då lär ni få ett bra bord… eller inte! Då är nog äventyrarinnans förslag bättre… Håkan Hellström… men då vill jag också vara med!
Lägg upp en förfrågan om en Håkan till valfri lunch så kommer ingen av dom övriga stammisarna att få plats (kanske inte ens N ryms)
asg, Emelie O, den var ju klockren!!
Nu bor jag inte i stan men plötsligt kände jag mig också lite ”Håkan”
….eller om personalen där läser din blogg, så var det ett ”One time event”..
Fast vad jag förstår av ovanstående kommentarer lär ni inte lida någon brist på Håkan.. Men å andra sidan spricker ju den där devisen om att bara luncha på tumanhand.. om ni nu måste ta med er en Håkan varje gång..
Tror många vill följa med på lunch vare sig man behöver betala själv eller ej. Gör det till en följetong vettja. Låt olika personer gestalta Håkan varje gång. ”Dagens Håkan” kanske man kan kalla det? Läsarinteraktion!
Jag tänker mig att man tar en bild på Dagens Håkan och lägger upp på bloggen. Vill man kan man ha en omröstning sedan om vilken ”Håkan” som mest efterliknar det s.k. originalet.
Det är bara en idé.
Jag kan ta med mig en bok och låtsas läsa den. Ni behöver inte ens prata med mig.
Fru Direktör alias Fru Håkan
Nina: om Backman inte känner för lunch med Håkan Hellström (och oss) så kan vi ta en lunch med honom själva, det låter som att du är närmare än jag (om du är på plats i Gbg) men som sagt, allt går att ordna
Backman: Jag kom just på att ni behöver ett kvinnlig alterego till Håkan, att variera med. Då kommer ni undan lättare (varannangång Håkan, varannan gång Berit?)
Här finns en helt äkta Håkan sin stämmer tämligen väl in på beskrivningen. Dessutom älskar jag hamburgare. Så shoot.
Äventyrarinnan – jag tycker du har kommit på en fantastisk lösning på problemet! bra där!!! och skulle det i slutändan bli så att varken du, Fredrik eller N kan närvara så får jag ta hand om Håkan så bra jag bara kan själv… ett tufft jobb, men någon måste ju göra det! Geografiskt så verkar det ju vara en tillfällighet som kan uppstå om jag förstår det hela rätt… men känn ingen sorg för mig… det är så jag säger det!
Håkan, ställ dig i kö. Jag var faktiskt först
Lite nu och då är jag i hufvudstaden. Då skulle jag vilja heta fröken Håkan och ”äta lunch” med er. Jag kan t.ex. sitta med och dricka vatten och sedan ”bli tvungen att rusa” innan man tar beställningen. Hela poängen var ju att ni inte ville sitta trångt… Och fältinnans idé tycker jag låter finfin!
Jag kan vara Håkan bara för att idén är så awesome. Mat i all ära, men fan vilken skön grej!
Jag undrar lite vad ni skulle ta er till om det helt plötsligt dök upp en livs levande Håkan på kontoret och insisterade på att han var er kontorskollega. Jag känner att det skulle gå att göra något bra här…
Auktionera ut Håkan-platsen en gång i veckan, intäkter utöver lunchkostnad doneras till ”en bra grej”. Eller låt helt enkelt en ödmjuk läsare bjuda på lunch, någon gång ibland, vi har ju redan bildat kö här?!
@Fröken Svensson
=D
Då hade jag velat vara en fluga på väggen för att inte missa Ns och Fredriks ansiktsuttryck.
Det är som på swingersfesterna:
– Min fru kommer snart, hon skulle bara parkera bilen!
Hej, här är en bok för dig att önska dig i julkapp? http://www.happysimpleliving.com/2011/12/02/you-could-win-a-signed-copy-of-my-newest-book-101-things-to-do-with-bacon/
@Daniel: Helt klart en av de roligaste kommentarerna i dag!
Personlig erfarenhet?
Håkan. Du var kanske först men jag är orginalet
I kön på ICA idag noterade jag Expressens framsida: ”JUHOLT MÅSTE JU GÅ”
Jag har inte läst artikeln men förmodar att det har med lunchen att göra.
Fröken Svensson, läs Povel Ramels självbiografi Följ mig bakåt vägen. Där har han (tillsammans med Thor Modéen har jag för mig) en påhittad person som alltid kommer och vill skänka dem en stor summa pengar men som de alltid avvisar. Han dyker till sist upp på en föreställning, med en väska pengar som han försöker överräcka. Något för Håkan kanske? Vad vet jag?
Men jag gillar Håkan. Dyker han upp här igen, skall jag nog försöka intervjua honom.
Jag tänkte på en gammal deckarserie, Remington Steele, där den kvinnliga deckaren döper om sin detektivbyrå från ”Laura Holt Investigations” till ”Remington Steele” och hittar på en manlig chef för att få fler uppdrag. Plötsligt en dag så kliver det in en man på kontoret och hävdar att det är han som är chefen…
Jag har en Håkan att hyra ut om det är ok att han är mer asperger än manodepressiv. Han kan till och med betala sin egen lunch. Dessutom gillar han bacon och ost.
Jag tycker att din vän N påminner lite om Gunvald ur Beckfilmerna.
Håkan??
http://tinyurl.com/77a9n9f