The voices of reason

På matchen på Råsunda igår tillsammans med min vän E. Vi sitter på ena kortsidan. Bakom oss sitter två familjer: Två män och två kvinnor i 45-årsåldern, sammanlagt fyra barn i uppskattningsvis åldrarna 6-11.

Pappa 1: (När Zlatan faller i en närkamp i Finlands straffområde, som befinner sig ungefär 100 meter från där vi sitter.) Straff!

Pappa 2: STRAFF!!!

Pappa 1: (Reser sig ursinnigt från sin stol) BLÅS DÅ DIN JÄVLA FITTA!

Ett av barnen: (Ivrigt) Det är straff ju! Jävla fitta!

Mamma 1: (Hyssjar åt barnet) Nä Elias! Så säger man inte!

Pappa 1: (Sätter händerna runt munnen som en megafon, eftersom han uppenbart är orolig över att vi andra kanske annars inte ska höra honom) Men är du helt jävla BLIND eller DITT JÄVLA SVIN!!!???

Pappa 2: (Sätter händerna i sidorna. Skakar på huvudet. Tittar på pappa 1 lite med den där blicken som Mel Gibson har när han inser att han har blivit förråd i Braveheart.) Hur fan kan man få döma fotboll när man inte blåser straff där? Va? Hur. Är. Det. Möjligt?

Pappa 1: (Nickar allvarligt, pekar mot domaren) Han är ju helt jävla utvecklingsstörd den där jäveln alltså!

Mamma 1: Men snälla Håkan...

Pappa 1: (Slår ut med armarna mot henne i en uppgiven gest) Han ÄR ju det! Du ser ju för fan också att det är straff!

Ett av barnen: Zlatan hade bergis satt den!

Ett annat av barnen: Bergis!

Ett tredje av barnen: Jävla domarjävel!

Mamma 1: (Fräser) Tyst nu Elias!

Pappa 2: (Händerna i sidorna, skakar sakligt på huvudet igen) Borde ju vara skottpengar på såna där jävlar alltså.

Jag: (Till min vän E) Hur lång är planen här, ungefär?

Min vän E: (Tittar ner i sin telefon) Enligt hemsidan är den 105 meter.

Jag: Och hur långt är det upp till våra platser?

Min vän E: 30 meter, skulle jag tro. Från kortlinjen.

Jag: Så vi sitter ungefär 140 meter från situationen?

Min vän E: Ungefär.

Jag: Och domaren stod en och en halv meter från den?

Min vän E: Ungefär.

Jag: (Vänder mig om mot pappa 1 och pappa 2)

Pappa 1: (Blänger på mig)

Jag: (Tittar på hans barn, tittar på honom)

Pappa 1: (Surt) Ville du nåt eller?

Jag: (Skakar på huvudet) Nänä. Inget särskilt. Nyfiken, bara.

Pappa 1: Vadå "nyfiken"???

Jag: (Vänder mig mot planen igen)

Mamma 1: Strunta i honom nu Håkan.

Pappa 1: (Muttrar åt mig) I-di-ot. Alltså.

Mamma 1: Tyst nu Håkan.

(Tio minuter senare: Den finska klacken på bortre halvan av läktaren kastar ett knallskott, skriker och börjar gestikulera mot polisen.)

Pappa 2: (Reser sig upp, vänder sig mot klacken, sätter händerna myndigt i sidorna, skakar mycket långsamt och dramatiskt på huvudet åt dem.)

Pappa 1: (Stönar högt) Vilka JÄVLA dårar va?

Mamma 1: Tyst nu Håkan, snälla.

Pappa 1: (Tittar på pappa 2, tittar mot finska klacken) Att såna släpps in va? Vilket jävla sjukt samhälle va?

Pappa 2: (Sätter sig ner igen. Skakar på huvudet igen.) Man vågar ju knappt gå på fotboll längre!

Pappa 1: (Eldar upp sig igen. Tittar med avsky bort mot klacken.) Hur FAN förväntar sig fotbollsförbundet att man ska våga ta med sina BARN på fotboll när de släpper in såna här jävla DÅRAR? Va???

(Jag tar ett djupt andetag och vänder mig om mot pappa 1.)

Min vän E: (Tar tag i min arm) Tyst nu Fredrik.

Jag: Men ha...

Min vän E: Nu är du tyst för annars ringer jag Neda.

(Tystnad)

Jag: Nu låter du som den där jävelns fru.

Min vän E: Om hon hade kunnat hota med din fru så hade hennes man också suttit tyst nu.