Jag har köpt en skrivmaskin.
Det är en Royal Standard no 5 Flatbed, tackar som frågar. Jag köpte den för hundra kronor av en på alla sätt gemytlig kvinna i Stockholm som hämtade den längst in i ett källarförråd under ett lager damm tjockt som vulkanaska. Jag har suttit i badkaret iklädd endast underbyxor och rengjort den med tandborste och såna där tvättlappar som man torkar spädbarn med i tre timmar. Den är fantastisk nu. Den är tillverkad 1914 eller 1915 och när den har blivit smörjd och fått ett nytt färgband och kanske fått två eller tre komplimanger och en gin och tonic så kommer jag kunna använda den att skriva ordvitsar och cheesecakerecept på. Jag är fan jävligt skeptisk till att folk kommer säga samma sak om en MacBook om 98 eller 99 år.
Och in kommer min fru. Ser allt det här. Tittar på mig. Tittar på skrivmaskinen. Tittar på mig.
Och det första hon säger är: ”Allvarligt nu, du får inte komma ut härifrån förrän du har rengjort badkaret”.
Och sen säger hon: ”Har du gjort slut på alla tvättlapparna!?”
Och sen säger hon: ”Vänta nu…vems tandborste är det där!!!???”.
Och sen är det hon som kommer och påstår att det är jag som har märkliga prioriteringar i den här familjen.
Före badkar, underbyxor och tandborste.
Efter badkar, underbyxor och tandborste.
Och JA, det är väl kanske MÖJLIGT att det hade varit på sin plats att jag hade skaffat ett jobb innan jag skaffade en hobby men nu är det för sent att ångra sig.