I ett av rummen på leklandet fanns det ett stort sjörövarskepp. Ovanpå det fanns det små tryckluftskanoner som man kunde skjuta mjuka bollar på varandra med.
Det var, med en enkel överslagsräkning, kanske en miljon barn därinne.
Ljudvolymen var av det slaget så att babianerna på Köpenhamns Zoo hade krävt resning i arbetsmiljödomstolen om de hade blivit lämnade där i en kvart. Det var som en firmafest på Harry’s med öppen bar och en armé av en meter höga mellanchefer med slipsarna runt huvudet.
Beväpnade.
Ni fattar.
Helms jävla klyfta.
Hur som helst. Vi hade varit därinne i kanske en halvtimme. Min son sköt iväg ett dussin av de där mjuka bollarna så att de rullade in under sjörövarskeppet. Så jag kröp in där och skulle samla ihop dem. Det var mörkt och varmt och lite tystare därunder.
Men det var alltså det jag gjorde. Jag samlade ihop bollarna.
Det kan ha sett ut som att jag låg i fosterställning.
Visst, det var väldigt snällt av den där andra pappan att krypa in och fråga ”ursäkta…men är du okej?”. Men jag tycker att jag hanterade det här efter omständigheterna godkänt. Det gör jag faktiskt.
Men okej. Jag känner mig redo att gå hem nu.