This ain’t a love song

Så min fru och jag var på banken. Och mannen på banken började ställa frågor kring hur vi såg på vårt pensionssparande. Och jag frågade hur han menade. Och det är väl möjligt att jag har lite svårt att koncentrera mig på den sortens samtal och verkligen ta dem på allvar. Och mannen tittade rakt på mig och sa: “Det jag menar, Fredrik, är om du har börjat ställa dig själv frågan vad för slags liv du vill leva när du blir äldre, och vad du ser fram emot då?”.

Och då tänkte jag efter en ganska lång stund. Och sen sa jag som det var. Att det jag verkligen ser fram emot när jag blir riktigt gammal är att rusa fram till främmande 30-åriga män på Ica som är ungefär lika långa och har ungefär samma hårfärg som jag och rycka tag i dem och väsa: “Jag är du från framtiden. Jag har rest hit för att berätta att världens öde ligger i dina händer. Kom!”.

Jag menade det som ett skämt.

Eller inte som ett skämt, givetvis, för jag ser verkligen fram emot det där också. Men jag ser ju fram emot andra grejer samtidigt. Jag har inte tänkt att det där ska utgöra HELA min pension, liksom. Jag menar, Ica kanske inte ens finns när jag blir riktigt gammal.

Men hur som helst så tycker jag att när mannen på banken precis efter det frågade min fru: "Och du? Ser du fram emot samma saker som han gör?". Och min fru utbrast "förlåt, vad sa du? Om jag ser fram emot saker om han dör?". Och det faktiskt kändes som att hon såg lite hoppfull ut där för ett ögonblick.

Då känner faktiskt inte jag att "hörde fel" verkligen berättar hela historien om hennes känslor.