Thunderbolt

Vid ungefär den här tiden på året för drygt ett decennium sedan satt jag på en väldigt liten bar i östra Thailand tillsammans med en grupp ansiktstatuerade engelsmän i en berusningsgrad som i de flesta civiliserade kulturer föranleder kontroll angående eventuell registrering av organdonation och tittade på en cricketmatch med kommentatorer som jag så här i efterhand har en aning svårt att avgöra talade ett språk av indiskt eller pakistanskt ursprung.

Det var alldeles sensationellt obegripligt. Och det verkade inte finnas någon som helst övre tidsgräns för hur länge det hela kunde pågå. Ibland stod alla på teven bara still och småpratade med varandra i en lång stund, men sedan plötsligt kastade någon en boll och i nästa sekund flög det lite pinnar all världens väg och alla engelsmän exploderade upp ur sina stolar och vrålade “WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!” och spillde sina drinkar på mig.

Det finns ingen speciell poäng med den historian.

Men min son och jag har tittat på Pokémon-maraton på en av barnkanalerna ikväll. Och det kändes ungefär likadant.

Fast här hade alla jeansförsäljarfrisyr och lite då och då dök det upp en panda som spydde is.

Jag kan inte påminna mig om att de hade det i cricket.