Alltså.
Jag var själv med barnen idag. Jag är ingen värdelös pappa. Jag är i alla fall inte en helt och hållet värdelös pappa. Jag är bara organisationsutmanad. Det är ett handikapp. Det är därför jag skriver böcker, säger mina vänner, eftersom enda sättet för mig att ha en fungerande relation till kollegor är att hitta på dem.
Så, nej. Jag är väl inte så jävla bra på projektledning. Det är jag väl inte. Och min son insisterade på att han skulle ha Spidermandräkten på sig. Och han hade lärt sig en ny sång på förskolan, och han ville att jag skulle lyssna på den. Så jag försökte göra det. Men han kunde inte texten, så han ville att jag skulle sjunga sången för honom. Och jag förklarade att jag inte hade en förbannad aning om vilken sång han menade och han tyckte inte alls att det var en fullgod anledning att inte göra som han begärde. Så han började nynna låten. Och han är fyra, så det är lite som att höra en normal vuxen människa nynna under vatten. Så jag förklarade det. Så han blev sur.
Och medan allt det här hände så satt min dotter i en sån där matstol i plast från Ikea eller vad det nu är. Och hon har den här grejen för sig som barn i hennes ålder håller på med att hon alltid sparkar av sig ena strumpan. Jag vet inte vad det handlar om, men jag förmodar att hon är medlem i ett våldsamt gatugäng som har beslutat sig för att viga all sin fritid åt väpnat uppror mot symmetrin.
Hur som helst: Hon sparkade av sig strumpan. Och det var sista reservstrumpan. Så jag begav mig ner på golvet för att leta efter den. Och min son blev förbannad för att jag inte lyssnade på honom så han ställde sig på bordet och hoppade upp och ner medan han gav sig in på ett väldigt arg och helt objektivt inte speciellt väl framfört medley av alla sånger han någonsin lärt sig på förskolan.
Och medan det hände hade jag slagit huvudet i en annan barnstol. Med ett annat barn i. Som också bara hade en strumpa. Och jag hittade tre strumpor på golvet. Förvirring uppstod. Andra föräldrar ifrågasatte vad jag höll på med. Den passivt aggressiva formen av invektiv utväxlades. Personal började röra sig mot platsen.
Så. Ja. I alla fall.
Om någon av er råkade stiga in på Burger King i eftermiddags och såg en flicka med rosett i håret sittandes i en hög plaststol och en tjock skåning som kravlade runt på golvet nedanför och svor och försökte få på henne en strumpa och mumlade ”den här då? Passar den här jäveln?”, alltmedan en 100 centimeter hög Spiderman stod på ett bord och sjöng, så var det alltså inte den sämsta Askungenremaken någonsin.
Det var bara familjen Backman som hade kvalitetstid.