Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.
Annons

Time flies like an arrow, fruit flies like a banana

Fredrik Backman
Dela (207)
Tweeta
Annons

Min familj och jag ska alltså snart ge oss ut på en resa som involverar en ganska lång flygresa. Eftersom jag är utrustad med en paranoid natur som enligt några av mina närstående får den nervösa hamstern i den animerade klassikern Bolt att framstå som Kung Leonidas räknar jag förstås alltid med att alla flygresor oavsett om de pågår i 13 sekunder eller 13 timmar kommer leda till att jag vid en eller annan tidpunkt börjar gråta och rullar in mig själv i en matta och vägrar komma ut.

Annons

Men just den HÄR gången har jag faktiskt länge haft en, hur ska vi säga? ”Bra känsla”.

Jag har varit positiv. Jag har varit optimistisk. Jag har ta mig fan nästan varit entusiastisk. Jag har gått runt här och varit någon sorts franskt uttryck som beskriver att äh, vafan, det ordnar sig, låt oss vissla lite en stund och kanske dricka en jätteliten kopp kaffe och kanske ha någon form av hatt och bara njuta av livet. Ni vet.

Saken är nämligen den att vår son precis har nått den ålder då man kan distrahera honom under längre stunder med film, och vår dotter har inte riktigt nått den åldern än då hon kräver oavbruten stimulans och obegränsat manöverutrymme och skriker och gapar i en handfull miljoner decibel om hon inte får båda delar. Hon har bara varit tyst och glad och på sin höjd jollrat lite då och då när andan fallit på.

Så jag har tänkt att, ni vet. Det här löser sig, va? Folk flyger ju med barn hela tiden. Vad är det värsta som kan hända?

Men, tja.

Vi åkte alltså bil hela familjen imorse. Och min fru sprang in i mataffären medan barnen och jag satt kvar utanför och väntade. Och vi hade kanske suttit där i ett par minuter eller så. Och helt plötsligt tittade min dotter på mig från sin bilstol, drog ett djupt fokuserat andetag, och Katlavrålade rakt ut i 30 sekunder. Sedan skrattade hon euforiskt. Och sedan gjorde hon samma sak igen. Jag höll inte exakt räkningen, eftersom mitt huvud exploderade, men jag tror att detta upprepades ungefär tusen gånger i rad. Sedan skrattade hon överlyckligt. Som om hon precis hade upptäckt en gömd skatt.

Och när hon äntligen var färdig tittade min son allvarligt på mig och sa ”pappa, vet du, jag gillar inte film längre, jag vill bara springa”.

Och sen tappade min dotter den enda leksaken som avledde hennes uppmärksamhet från att Katlavråla igen, så då Katlavrålade hon igen. Och när jag lutade mig ner mot golvet för att plocka upp den så petade hon mig i ögat. Och då skrek jag. Och då blev min son svinrädd och började också skrika. Och då blev min dotter ledsen och började gråta. Och medan jag var på golvet så hittade jag en burk läsk. Och jag behöver socker när jag får panikångest så jag öppnade den. Och just precis då hoppade min fru in i bilen och såg alltihop och skrek ”nej! Vänta! Den har legat och rullat runt på golvet, den komme…”, men då var det för sent.

Så…ja. Alla fick åka hem och byta kläder efter det.

Ni vet de där historierna om hur småbarnsföräldrar går ombord på ett flygplan och delar ut små presenter och en gullig lapp och öronproppar till andra passagerare för att be om ursäkt på förhand för att barnen kanske kommer väsnas lite?

Jag känner att familjen Backman nu har kommit till punkten där vi kanske får skippa det steget och gå rakt på att dela ut kontanter istället.


Dela (207)
Tweeta
Annons
Annons
Annons

Laddar